Springer lite

Jag tänker inte skriva ett inlägg om att jag har börjat springa och ska ta tag i träningen ordentligt. För det vet jag inte att jag ska. MEN jag har sprungit två gånger denna veckan och 3 ggr förra. Målet är 3 ggr i veckan sen får vi se om jag håller det men jag satsar på det så länge det känns roligt. För det gör det faktiskt. Känns roligt. 🙂 Jag hatar ju vintern, jag hatar att vara ute och frysa och jag får enormt dåligt samvete över att hundarna får extremt lite motion. Men det här med att jogga slår två flugor i en smäll. Jag fryser mindre när jag är ute eftersom jag jag får igång cirkulationen och håller värmen plus att hundarna får en lite mer ordentlig promenad. Inte superlång för så långt orkar jag inte springa och tempot jag joggar i bekommer dom inte det minsta, men de får röra på benen och nosa av sig. Elin sitter som en liten prinsessa i sin joggingvagn! Jag har tyckt att den verkar lite tung och klumpig förut men det är den faktiskt inte. Det går förvånansvärt bra att springa med den också, att jag inte orkar mer beror inte på vagnen, så att säga….
Jag har ett litet mål framåt våren som ger mig en extra knuff i träningen. Och eftersom jag börjat nu i vintern och kylan tänker jag att när det faktiskt blir skönt väder och trevligt att ge sig ut så kommer jag kanske tom kunna njuta av att springa runda!

Tankar en måndagskväll

Om det är någon som är intresserad så tog jag bort lösenordet på min förlossningsberättelse häromdagen. Vet inte varför jag satte lösenord på den egentligen, det som står där är inte hemligt egentligen och jag gav ut lösenordet till dom som frågade. Det kändes nog väldigt privat tror jag och jag ville liksom ha lite koll på vem som läste. Det mest privata var väl att jag fick skador som påverkade mig länge. Jag måste erkänna att jag tyckte det var lite skämmigt. Man läser om alla kvinnor som är ”skapta för att föda barn” och bara trycker ut ungen och sen är de lika pigga och fräscha som innan. Jag verkar inte ha varit skapt för det och jag var definitivt inte fräsch och pigg efteråt. Nu anser jag mig återställd och bekymmersfri, men ända upp till ett år efter att Elin föddes hade jag känningar av olika slag. Inga allvarliga alls, men saker och känslor som påverkade mig i princip dagligen. Jag fick både en djup vaginalruptur och en perinealruptur grad 3, mindre än halva sfinktern. Jag opererades i nästan 2 timmar, syddes med runt 15 stygn och förlorade 600 ml blod. Så inte så konstigt att det påverkade mig. Det var en omtumlande upplevelse, speciellt som jag inte hade en aning om hur det gick för Marcus och bebisen som var lämnade ensamma uppe på förlossningen. Varför skriver jag om det här nu, snart 20 månader senare? Jag börjar fundera på det ibland, som nu, när en av mina äldsta och bästa vänner fått barn. ❤ Helt underbart roligt och jag ser verkligen fram emot att träffa lille Harry och hans föräldrar längre fram i vår. Men som sagt, det gör ju att man tänker tillbaka på hur det var för oss. Och jag hade en bra förlossning MEN. Det är det där lilla sista ordet som gör att det känns annorlunda. Jag vill göra om och göra rätt på något vis. Men det går ju inte. Om vi får fler barn får jag ju chans att få den kompletta upplevelsen, men frågan är också om jag vågar det? Jag vet inte faktiskt. Läkaren sa att det inte skulle vara några problem med en vaginal förlossning igen, men jag litar inte helt på henne faktiskt. Jag vill verkligen inte riskera värre skador nästa gång. Men samtidigt vill jag vara med om det igen (hur konstigt det nu låter…) Oavsett är det inget problem jag måste lösa än, så det är ingen som behöver fundera i dom banorna. 🙂

Under 70 kg

Jag har inte aktivt bantat/försökt gå ner i vikt någonsin, och gör det inte nu heller. Men jag har trots det stadigt tappat i vikt ett tag. Idag för första gången stannade vågen på 69 kg! Hela mitt vuxna liv har jag haft en väldigt stabil vikt på 72-74 kg. Jag har trivts relativt bra med det; ibland sämre, ibland bättre så klart, men överlag helt ok. Sen gick jag ju upp en hel del när jag bar på Elin. Några månader efter förlossningen började jag tappa i vikt och nu är jag alltså nere under 70 kg. Jag har verkligen inte kämpat för att komma hit dock. Jag äter en massa godis och kakor, jag är hungrig jämt så när jag äter är det rejäla portioner och den enda träning jag sysslar med är promenader. Jag tackar amningen för allt! 🙂 Det är det enda jag ändrat på sen tidigare och kräver ju en hel del av min kropp. Speciellt som Elin fortfarande är väldigt glad i att amma. Än ser jag ingen ände på det (jag skulle vilja att vi båda får bli ”färdiga” med det och slippa ett jobbigt, ledsamt avslut) men när den dagen väl kommer lär jag ju behöva vara lite försiktig så jag inte fortsätter med samma kaloriintag som nu. Jag var ju inte direkt fet förut, men de kilon jag väger mindre nu saknas inte om man säger så. 😛

Världscup i skidor

I helgen arrangerades för första gången världscuptävlingar i längdskidor i Ulricehamn. Som den vinterstudiofantast jag är var det ju ett måste att åka dit och titta! Jag tog semester (självklart klaffade det så fint att det var min jobbhelg…), vi köpte biljetter och planerade fika, mat och praktiska detaljer. Vi hade lyxen att kunna parkera hos en släkting till Johannas Markus och sen bara gå genom skogen och komma upp till Lassalyckan bakvägen. Inga bilköer, inga bussresor genom stan, ingen trängsel förrän vi var på området. Det var verkligen en folkfest med 25-30 000 sålda biljetter varje dag och många världsåkare på plats. Arrangemanget var jättebra och tävlingarna var väldigt spännande. Extra roligt så klart med framskjutna svenska placeringar, det var svenskt på pallen i alla fyra loppen som kördes! Ska man följa en skidtävling tror jag iofs att det bästa stället att befinna sig på är framför tv:n men det var roligt att få uppleva det irl en gång.
På lördagen var det strålande solsken och lite frostigt. Då var det jag och Elin, mamma, Johanna, Markus och Kasper som åkte dit. Vi höll oss lite i utkanten och följde åkarna nerför en backe, runt en kurva och en klättring uppför. Det var en paus på ett par timmar mellan loppen när vi åt korv och satt och njöt av solskenet.
På söndagen stannade mamma hemma men vi andra tog oss längre in i trängseln och såg åkarna på lite olika ställen utmed spåret. Ingen sol den dagen, men det var också kortare paus så det gjorde inte så mycket. Elin satt mycket i selen, hon tycker inte att det där med ojämn snö eller skog är någon höjdare att ta sig fram i. Men mitt knä eller selen gick kanon. Hon sov en lång stund båda dagarna, helt obrydd av hejarop och bjällror.
Det var verkligen en upplevelse jag är glad att få ha varit med om och jag är stolt över min gamla hemstad som verkligen lyckades leverera ett kanon-arrangemang!

Lipton 10 år

Idag är absolut ingen vanlig dag för idag är det Liptons tionde födelsedag! 10 år. Det är verkligen galet! Min fina fina prins har gått och blivit farbror. En pigg och glad farbror men ändå, nu är han verkligen en äldre hund om man tittar på pappret. Jag njuter allt jag kan av honom, man vet ju aldrig… Men såna tankar försöker jag verkligen låta bli. Han ska bli minst 15 år! Älskade underbara hund vad mycket du har gett mig genom åren. Så mycket vi har gått igenom tillsammans. Min trygga klippa som alltid finns där vid min sida med en aldrig sinande entusiasm och glädje över att bara finnas till.

Grattis på födelsedagen Lipton! ❤

20160312_094000.jpg

Hej hej! 

Idag var jag och Elin och fixade hennes pass i Värnamo. Ett tag verkade det som att hon skulle storgråta på kortet men  jag fick låna en fin giraff som dom hade bakom disken och då gick det bra att sitta själv på pallen och titta in i kameran (eller på giraffen bakom kameran…) Om ett par dagar får vi hämta ut det! 😊 

När vi ändå var i Värnamo åkte vi till city gross och handlade också. Än så länge går det bra att ha Elin med sig, hon sitter gärna i vagnen och kollar på saker. Hon mumsade i sig en banan och sen satt hon och pratade, hela tiden. 😃 med alla. Varenda människa vi gick i närheten av fick ett högt ”hej” efter sig. Stod vi kvar en stund blev det många hej till samma. 😂 gulliga unge! ❤ de allra flesta svarade, kanske inte alla gånger de hälsades på (…🙊) men iaf en gång. Hon pratar jättemycket nu och snappar upp ord varje dag känns det som. Det är himla roligt och man blir förbluffad varje dag av något hon säger tycker jag. 

Oj då

Här sitter jag och tänker att ingen läser mig blogg och att jag skriver för min egen skull. Så fel man kan ha ibland… Jag kommer inte ta bort gårdagens inlägg, jag beklagar om någon har tagit illa vid sig av det, men det är så jag känner och har uppfattat situationen. Ingen är gladare än jag om jag har missuppfattat delar av det. Kanske att jag är onödigt känslig ibland, men jag blev uppriktigt ledsen igår. Jag tycker verkligen inte att man alltid måste bjuda med alla möjliga personer på träningar, absolut inte! Men det var inte det det handlade om i det här fallet. Jag tänker inte på mig själv som någon random person som skuttar lite agility vid sidan av, jag är inte en nybörjare som kanske kommer fastna för sporten och inte åker långt för att träna/tävla. Agility är min sport, det är det jag alltid gjort med mina hundar, även om det blivit något mindre sen Elin kom. Oavsett är det hela utrett från min sida, jag har fått en förklaring. Jag har inget otalt med någon direkt och tycker om de personer det handlade om (annars hade jag knappast blivit ledsen av att inte få vara med och träna…) Jag kommer fortsätta att oftast träna ensam eftersom det är det som passar mig bäst (att bestämma själv vad jag vill träna, när det passar bäst osv), men jag hoppas så klart att jag kan få reda på när det planeras organiserade träningar och bestämma själv om jag vill/kan träna då.