Working kelpie mästerskapet

Vet inte om den här bloggen verkligen lever längre men efter helgen på wkm kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Inte ett inlägg på instagram eller fb, utan skriva ordentligt.

Det var jätteroligt på wkm, verkligen. Om vallning har känts mystiskt och omöjligt och märkligt förut känns det nu rätt begripligt och rimligt. Jag fattar hur ett vp kommer gå till och lite mer vad som krävs (även om det inte var nåt exakt vp-upplägg på tävlingarna på wkm så kan jag ändå fatta grejen efter att ha sett massa hundar gå olika banor). Häftigt att det inte heller bara är att flytta fåren från a till b utan även viktigt HUR man flyttar fåren (fart, tryck, linjer, inte korsa linjer osv). Nu är jag supertaggad att sätta igång Penley ordentligt, det känns som att han kan bli en fin vallhund. Mycket eye tyckte Matchas uppfödare att han har: ”där har du lite att jobba med”. 😬 Så att, bara att sätta fart då!

Det som hängde lite över mig hela helgen var dock just Matcha. Jag trodde inte det skulle vara jobbigt, men det var det verkligen. Hela helgen. Att se hans mamma, halvsyskon och andra släktingar och känna en helt enorm saknad och önskan. Att träffa hans uppfödare och ägarna till dom andra Nonerides hundarna som var där, en grupp jag hörde till i några veckor. Men nu inte gör längre. Nej, dom tänkte ju inte på det säkert men jag hade så gärna velat kunna säga till folk att min unghund var från Malena, efter Gina och Taim. Det var tom jobbigt att ha Penley ute och svara på frågor om honom. Jag älskar verkligen Penley men med Matcha var det kärlek från första gången jag såg honom och jag saknar så otroligt mycket den där hunden som han borde vuxit upp till nu. Min svarta, lilla diamant. Hunden som var exakt allt det där jag såg framför mig när jag tänkte på min wk. Han som var för bra för att vara sann. Jag trodde att jag sörjt det värsta men jag har nog bara skjutit undan det och täckt över det. Jag har lite svårt att titta på Penley utan att känna skuld och dåligt samvete över att jag önskar att Matcha levde. Och då blir jag ännu mer ledsen… Penley förtjänar att vara nummer ett, jag försöker verkligen sätta honom där, men något skaver och gör ont, fortfarande. Det går verkligen inte att styra över känslorna. Mitt förnuft säger en sak, mitt hjärta är fortfarande trasigt. Ärligt talat kommer det nog dröja innan jag känner total lycka över att jag har Penley i mitt liv. Men han är här, han lever och han är en helt underbar hund och det är jag enormt tacksam över, annars vet jag inte vilket hål jag hade trillat ner i. Han får mig att vilja och våga och jag hoppas att jag kan göra honom rättvisa utan att försöka jämföra honom med nåt som aldrig blev. En dröm är omöjlig att leva upp till, det hade ju så klart inte ens Matcha kunnat. Ofta är ändå verkligheten bättre än drömmen till slut.

Kaniner, hästar och får!

I helgen var vi hos Johanna och kollade in alla deras nya djur! Barnen var mest nyfikna på kaninerna och nya grannens ponnysar, jag och Penley ville mest träffa fåren som är på lån från Aemons uppfödare. Alla fick godkänt! Denna gången var vi bara borta och hälsade på hästarna men nästa gång vi åker dit hoppas jag vi kan pyssla med dom och kanske rida en sväng! Elin har inte gått på travskola sen i slutet av förra sommaren och hon saknar det massor. Men pga omständigheterna i vårt liv har det inte blivit av. 🙁 Det här kommer hon tycka är jättekul! Även Erik var lite intresserad och vågade tom sitta på en av dom medans dom stod och tuggade hö det var världens snällaste ponnysar fö, dom tyckte det var helt ok med fyra ungar och valp runt sig mitt i lunchen! 😊

Penley (och jag!) har då ”vallat” för första gången. Johanna fick stå och säga exakt vart jag skulle gå och vad jag skulle göra, total förvirring, men det var kul! Skitsvårt med yster valp i lina och 6 ulltussar som inte var med när vi planerade passet (….) men jag fick absolut mersmak. Nu ska han få smälta detta och sen provar vi igen om några veckor. Han var ju inte tänd men han uppförde sig ok. Åt inte bara bajs 😅 utan tyckte fåren var lite skojiga. Han hade lekattityd med hög svans och högt huvud och skällde till ett par gånger men han flyttade lite på fåren och var inte det minsta rädd. Det hade iofs förvånat mig om han visat rädsla, han är väldigt trygg och stabil i psyket och har nog inte blivit rädd nån gång under tiden han bott här. Johanna vallade med båda sina och dom är så duktiga! På olika nivå, men det var skoj att se både Taim som är superrutinerad och lugn och vet vad han gör och Aemon som tränar grunder och skapar fina erfarenheter. 🤗 Vi vet vart vi vill, jag och Penny-Lane!

Första dagarna

Det har inte ens gått en vecka sen vi hämtade hem valpis men på nåt vis känns det som att vi bara tog vid där vi slutade sist. Precis som Matcha är det en trygg och kontaktsökande kille, full med bus och mys. Jag tycker jättemycket om honom, men upplever inte samma ögonblickliga kärlek som jag kände till Matcha. Det dåliga samvetet över dom uteblivna känslorna gnager på mig lite, men jag låter det komma och sen kramar jag om den superfina valpen jag har och tänker att vi kommer ha så kul ihop. Han vet ju inte att vi egentligen skulle haft en annan lite äldre valp här hemma nu, han har inga förutfattade tankar eller funderingar. Det enda han vet är att vi är hela hans värld, dom som tar hand om honom och ger honom ovillkorlig kärlek. När jag tvivlar känns det jätteskönt att tänka på det faktiskt.
I övrigt funkar allt bra. Han är lite ledsen över att vara instängd, men i går kväll pep han nästan ingenting när jag stängde grinden om honom och Tetley i groventren. Jag vill gärna ha dom sovande på nedervåningen, dels för att det är skönt att slippa ha hundarna i sängen men även för att trappan är brant och lite hal. Innan han är rumsren vill jag inte ha honom springandes på golvet där uppe heller med tanke på gliporna mellan golvplankorna. Om han sov i sängen skulle jag ha jättesvårt att slappna av för att inte missa om han vaknar. Han äter glupskt och lyssnar redan fint på namnet. Vi kampar och leker och har kört ett par shejpingpass med bra utveckling. Han tänker lite mer än Matcha och kan fastna lite i att vänta ut mig ibland, så spontanitet och våga prova känns viktigt att ha fokus på.

Vi är en hel hög med folk på jobbet som skaffat valp det senaste halvåret och det är så himla skönt att det här inte är min första valp som det är för vissa. Jag är så trygg i mitt hundägande och hunduppfostrande. Jag vet vad jag vill ha och jag har en plan (i huvudet) för hur jag ska komma dit. Det känns inte det minsta svårt och komplicerat med valp. Och den här gången ser väl målen lite annorlunda ut. Elin satte så bra ord på det häromveckan. ”Den här gången vill inte jag att valpen ska dö.” Just så känns det, allt annat är oviktigt, bara valpen överlever.

Penley!

Nu har vi avklarat första dynget med nya valpis! Och det går superbra! Han leker, sover, hittar på bus, kissar (ute, oftast!) äter med god aptit, myser och bara är söt. Han traskade in på tomten med gott självförtroende, blev jätteliten när labbe-gubbarna fick hälsa men insåg sen att dom var rätt trevliga typer och nu är det som om dom känt varandra länge. Han vill gärna sova nära, och både Tetley OCH Lipton har tillåtit det! 😳

Vi var först ut att hämta så fick chans att se hela kullen igen. Alla ser verkligen jättefina ut! Vi träffade pappans ägare på gårdsplanen, dom skulle ha en liten tik och sen kom även en som skulle ha en tik på foder. Det känns ju skönt inför ev kommande valpträffar att ha träffat ett par av dom andra valpköparna. Efter att pappren var påskrivna och lite förvirring kring vilken valp vi skulle ha var utredd 😅 kunde vi till slut ta med oss vår skatt och åka hem.

Nära nu!

Imorgon åker vi till Väröbacka och häntar hem Penley! Pirrigt värre, hos både mig och dom två små här hemma. 🤗 jag ser jättemycket fram emot att lära känna min lilla röding. Vad mycket skoj vi ska ha och så mycket kärlek han kommer få. ❤❤

Det kändes tudelat att plocka fram ”Matchas saker” igen, men snart kommer dom vara Penleys istället. Lite nytt har vi köpt efter att Aemon var här och finfördelade endel leksaker (…) och för att det kändes kul med lite nytt. Vi passerar ju Ullared på vägen till Varberg, helt perfekt stopp efter att vi var och tittade på valpisarna förra gången. Det var jättelite folk och vi höll bra avstånd, så kändes lugnt ur smittspridningssynpunkt, annars hade jag inte gått in.

Jag hade ångest över försäkringsbolag till Matcha, då valde jag Agria. Nu hade jag samma problem att välja åt Penley, Agria kändes lite onödigt dyrt. Jag funderade fram och tillbaka och landade sen på Sveland, som jag har till Tetley också. Det är ju ingen superskillnad hos dom olika bolagen, alla ersätter typ samma, vilket är viktigast. Förhoppningsvis behöver vi inte utnyttja den, men mtp att jag var tvungen att använda den förra försäkringen jag valde och nog inte hade kunnat skaffa Penley utan den ersättningen känns det väldigt viktigt med den tryggheten.

Nya valpen

Om en vecka hämtar vi hem vår nya lilla valp! Jag har gått igenom så många olika stadier under de senaste veckorna så jag länner mig alldeles schizofren… ibland har jag varit säker på vad som är rätt, ibland vet jag ingenting. Johanna kollade iaf med Taims uppfödare, som fick valpar en vecka efter Matcha dog, om alla valparna var tingade. Det visade sig att dom inte var det, en av tre pojkar fanns kvar. Jag kontaktade henne och kollade läget och förra veckan åkte vi och tittade på dom. Jag visste ju att det inte skulle gå att säga nej tack om vi träffat dom, så egentligen hade jag väl bestämt mig innan vi åkte. Hursom var dom så klart jättesöta. Pigga, nyfikna, kampglada och sociala. Mamma är Taims grymt duktiga syrra Uscha, pappa är en hane som heter Flipper, det är hans första kull. Båda är gk vallhundar så klart och Uscha har lämnat två fina kullar innan med bra hälsostatistik. Det känns bra, på pappret minst lika bra som Matcha. Ffa känns det skönt att slippa vänta. Vänta på löp, vänta på parning, vänta på valpar…. det var lite spännande i höstas, nu orkar jag inte med det. Nu finns det en valp som jag ska hämta om bara en vecka. Valpångesten är ju här igen, med större kraft än sist, och uppblandad med lite rädsla tror jag? Det är alla ”tänk om” som plågar mig. Och en känsla av att jag måste ta tillvara på ALLT för vi kanske inte får så mycket tid ihop. Jag jobbar med tankarna och vet ju varför dom kommer, men det är jobbigt ibland. Och Matcha är ju ständigt närvarande i mina tankar, ännu mer sen jag bestämde mig för den nya valpen. Hur jag än gör kommer jag inte ifrån tanken att han var min drömhund, precis den där kelpien jag såg framför mig när jag visualiserade framtiden. En liten svart, med mörka tan-tecken. Och jag är livrädd att jag ska tänka och känna att den här jättefina, men bruna valpen är det näst bästa. Det förtjänar han inte. Jag hoppas och tror att det kommer bli lättare när han väl är här. Jag kände mig mycket tryggare med beslutet när vi hälsat på dom, nu är det bara sista biten kvar innan han med största säkerhet studsar in och tar sin plats i våra hjärtan. Penley. ❤

Annandag jul 2020

Jag har alltid en massa uppslag på saker jag vill skriva ner när jag är ute och går eller åker bil och sen när jag väl sätter mig för att skriva kommer jag inte ihåg något vettigt. Så ja, det blir vad det blir.
Julen är över för i år iaf. En annorlunda jul på så många plan att det är svårt att definiera hur många riktigt. Men vi hade, trots allt, en bra jul. Vi åkte till Johanna kvällen innan och sen firade vi inomhus med dom och Daniel med familj. Supergod mat, lugn stämning, glada barn och mys. På eftermiddagen tog vi på oss massor av kläder och träffade mamma, Ingemar och Kasper och Lukas farmor Eva utomhus. Det blev jättebra faktiskt, absolut en sak att ha i åtanke även till när saker är normala igen. Det enda negativa var väl att vi missade Kalle. Och det tyckte faktiskt jag var synd. På något vis är det då jag känner att ”nu är det jul”, nu infann sig aldrig riktigt den känslan. Men det var viktigare att umgås med våra kära så klart. ❤ Barnen fick många fina julklappar som dom lekte med hela kvällen och dagen efter. När vi kom hem till Mölnarp igen inredde vi rummet på övervåningen som ett lekrum för deras nya grejer. En mysig matta på golvet och något mer bord så kommer det bli jättebra! Elin satt där uppe och lekte själv en lång stund.

På juldagskvällen åkte barnen till sin pappa och jag har nu en hel helg med egentid. Än så länge har jag gjort saker jag inte kunnat göra på flera år. Typ sitta uppe till midnatt och titta på serie, gå och lägga mig i sängen igen efter hundarnas morgonkiss, äta långfrukost med melodikrysset i bakgrunden, gå 2,5 timmes promenad utan tidspress, äta lunch kl 16 och sen titta på ännu mer serie. Det blir ju också extremt tydligt att jag inte har någon valp när jag kan lägga upp min dag så där… 😦 Sorgsenheten kommer så klart över mig fortfarande, jag hade ju ställt in mig på att ha valp nu och jag saknar honom jättemycket; både den lilla valpen och drömhunden som jag såg honom bli i framtiden. Drömmar och förhoppningar är det tuffaste att bli av med tycker jag. Men jag vet också att det kommer finnas fler valpar. Jag har span på en kull redan men nu behöver jag ju gå igenom allt det jobbiga igen; väntan på att se om det blir några valpar, hur många det isf blir, om det blir någon till mig och sen all väntan innan vi får hämta hem en ny liten plutt. Jag vill inte hoppas för mycket så jag fokuserar inte alls på det just nu. Jag vet att jag kommer få reda på svaren på alla ovanstående frågor från Johanna så fort det finns något att veta. Blir det inget vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Men den dagen den sorgen.

Jag pratade med veterinären som kämpade mest med att rädda Matcha häromdagen. Hon berättade att han troligtvis drabbats av något som kallas chocklunga eller ”acute respiratory distress syndrome”. Det var inte foderkulan han dog av, han hade fri luftpassage ganska snart, det var hur hans kropp reagerade på händelsen som gjorde att han dog. Hon berättade också att han aldrig var vid medvetande under tiden hon behandlade honom. Så han dog väl egentligen direkt när han föll ihop i min famn… 😦 Varför man får chocklunga vet man inte, men på djur är det i princip 100 % dödlighet (även människor kan få det, där kanske det ser annorlunda ut). Alveolerna i lungorna fylls på med vätska och det bildas ödem och all normal lungfunktion försvinner. De försökte ventilera honom men det gick inte att få in någon luft i lungorna, de var ju fyllda med vatten. Ingen luft i lungorna gör att syresättningen av blodet inte fungerar och sen stänger organen ner. Det är ett ovanligt syndrom, det beskrivs på akutkurser som något som kan hända men sällan gör. Och när det sker kan man inte gör något. Ibland känns det skönt att veta att det inte gick att göra något men ibland blir jag jätteledsen av den jävla oturen som gjorde att just min hund drabbades av det här. Det händer ju nästan aldrig!! Men ”en olycka kommer sällan ensam” och ”lagen om alltings jävlighet” osv… Nu försöker jag se på tiden vi fick med Matcha som en tid att läka och fokusera på något fint i en period som annars kunde varit mycket jobbigare. Jag säger till Elin att vi fick låna en ängel en liten stund och jag får väl försöka tänka så själv, även om jag inte förstår varför vi inte fick ha honom en längre tid. Barnen är så klart fortfarande ledsna i perioder, dom saknar honom och allt dom gjorde med honom. Jag kan bara bekräfta och säga att jag känner likadant. Jag känner mig så maktlös som inte kan ta bort det onda. Det är ju det enda man vill som förälder.

Matcha

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Det finns inget bra sätt för det borde inte skrivas alls. Matcha. Min fina, perfekta valp som gav mig pirr i magen och gjorde att jag vågade drömma och se framåt. Han som gav mig tron på livet tillbaka. Han som älskades över allt annat av barnen. Han lekte med dom och gosade med dom. Han älskade att krypa tätt intill med sin lilla varma kropp och snosa en i ansiktet. Han blev en självklar del av vår familj på bara några dagar. Nu finns han inte mer.

Jag har varit med om sorg och chock, så jag vet vad som händer med mig. Jag fattar att jag kommer gråta okontrollerat och ha ont i magen ett tag. Jag vet att sorg kan göra fysiskt ont. Det kommer ta några veckor/månader men sen vet jag att jag kommer kunna titta på bilder och tänka på Matcha utan att brista i gråt. Det här är värre än alla andra hundrelaterade förluster jag gått igenom. Alla drömmar och planer som gick i kras. Jag var så glad över att jag vågade gå vidare med valpen efter separationen och att jag faktiskt verkade lyckas bolla allt. Men vissa saker är för bra för att vara sant. Han var för perfekt. Vi fick låna en ängel i några veckor.

Det som hände var så fruktansvärt olyckligt och otroligt. Det var en helt vanlig situation med valp. Jag fixade lunch till honom på jobbet, och matvraket vaknade så klart, så då tog jag ut honom för en snabbkiss utanför dörren. Jag tog med ett par matkulor för att belöna honom med. Han kissade och såg då en hund en bit bort som han skällde på. Jag ropade på honom, han kom och fick en godis och typ samtidigt skällde han till ett par skall på hunden igen. Sen såg jag hur han drog ihop sig, hulkade och försökte spy, han vinglade till, kissade på sig och jag rusade in med honom och skrek på första bästa kollega att jag behövde hjälp. Då var han helt slapp i min famn och hade svimmat av. Det gick så himla fort allting. Jag var väl inne och fick hjälp efter typ 30 sekunder. Sen väntade jag och försökte verkligen tänka positivt, men den slappa valpkroppen i min famn kommer jag aldrig glömma. Jag hoppades och trodde på ett mirakel, men inga mirakel kunde rädda honom. Jag vet att mina fantastiskt duktiga kollegor gjorde allt dom kunde men tyvärr satt matkulan fast. Dom såg den men fick inte loss den och lungan började reagera/gå sönder. Den producerade slem och det blev ödem och till slut fick han vätska i buken och hjärtat la av. Dom försökte få igång hjärtat igen, men det gick inte.

Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv. Jag vet att det var en ren olycka men jag kan inte släppa att jag borde gjort nåt annorlunda. Om jag bara… Jag spelar upp förmiddagen på repeat i mitt huvud men hur jag än försöker kan jag inte ändra slutet. Han var min drömvalp men han var också så mycket mer än en valp, det är nog därför det slog ner mig så extremt hårt. Älskade fina Matcha.

Try as we might, happy as we were, wa can’t go back.

3 veckor senare

Nu har jag snart bott i stugan/huset (Nyholm) i två veckor. Det går upp och ner med det mesta, men det jag har en konstant bra känsla i magen av är iaf just huset. Tänk att jag hittade nåt som inte bara blev ”nånstans att bo” utan verkligen kan klassas som ett hem. Det är litet och mysigt, ligger på landet med världens bästa promenadskog precis utanför grinden och jag tycker verkligen om det. Det funkar fint när barnen är här men är samtidigt inte stort och öde när jag och hundarna är själva. Det ligger lite för sig självt men närmaste granne är inte mer än några hundra meter bort på andra sidan en liten kulle. Det känns inte ödsligt på något vis alls. Gräsmattan är lagom stor för hundarna och barnen att rastas och leka på. Tomten är stor utöver gräsmattan, perfekt att bygga koja och grejer på till våren. 🙂 Vi får se vad vi hittar på. Jag ser redan nu hur mysigt det kommer bli när mörkret och kylan är över iaf. Bara några hundra meter bort ligger det en sjö, den går tom att skymta genom björkarna i hagen framför huset. Enligt hyresvärden brukar det beta får i hagen, så vallhunden som ska flytta hit kommer ha får-tv att underhålla sig med! 😛 Det känns som sagt bra, och barnen trivs, vilket är det viktigaste. ❤

I övrigt försöker jag låta känslorna komma när dom vill. Det går som sagt upp och ner. Ibland vet jag inte svaret på någon fråga och ibland är det solklart. Jag saknar så klart barnen så det gör ont, men jag vet att dom har det bra med sin pappa också. När dom är här gör jag så mycket jag kan av tiden ihop. Jag kommer missa massor när dom inte är hos mig, därför tänker jag verkligen se till ta tillvara på varje sekund som dom ÄR här. Jag städar, diskar, tvättar och handlar när jag är själv så mycket det bara går. Så blir det mer barnstyrda och barnanpassade aktiviteter när dom är här. Jag trodde det skulle vara jobbigast för Erik med byten och så men han är den mest ”förnuftiga” av dom. Han förstår när han ska till pappas hus och ser fram emot det. Elin är nog lite mer ”min” och har alltid varit, hon ser mest avskedet och hur länge hon ska vara borta och tycker det är jobbigt att säga hej då. Hon kan se fram emot att träffa pappa men sen blir det ändå tufft. Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre och mer av en vana så småningom.
Det största problemet för mig (utöver saknad) har nog varit att jag har väldigt svårt att sova när dom inte är här. Jag har samsovit med minst ett barn precis intill mig i 5,5 år, så det är kanske inte så konstigt att det känns ovant. Tyvärr har jag också varit sjuk fram och tillbaka sen jag flyttade, det har ju inte hjälpt till direkt. Plus att jag ju inte har kommit in alls i vardag och jobb härifrån än. Det har blivit mycket hemmamys, men å andra sidan har jag ju verkligen fått lära känna huset och bo in mig. Nu börjar jag känna mig bättre (det var inte corona, jag testade mig) så förhoppningsvis blir det lite normal vardag med jobb igen i nästa vecka.

En vecka

Om en vecka är min värld förändrad. Om en vecka är allt nytt. Om en vecka är något jag aldrig ville förlora förlorat. Jag önskar att veckan aldrig tar slut, samtidigt som jag bara vill att den ska rusa förbi. Hur blev det så här? Varför? Ibland är svaret solklart, ibland en olöslig gåta. Till slut var detta den enda möjliga vägen framåt, det är mitt val, men oavsett det går mitt hjärta i tusen bitar. Över alla drömmar, alla oupplevda förhoppningar, önskningar om framtiden, alla platser vi inte längre kommer besöka tillsammans, människor som inte längre är en del av min värld. Sorgen över att jag inte kunde ge mina barn den barndom jag inte hade. Fan.