Först att lämna, sist att hämta

Usch då. Idag slog det dåliga samvetet till mig med enorm kraft. För första gången på typ hela hösten jobbade jag en 8 timmars dag, vilket innebar lämning av Elin på förskolan kl 6.15 och hämtning först kl 16.30. Hon var först på plats och satt ensam på golvet i knät på en fröken när jag kom och hämtade… Usch vad jobbigt det var. Hon var sprudlande glad trots att det inte var en av ”hennes” fröknar och verkade så klart inte bry sig det minsta, men det gjorde det inte lättare för mig. Jag höll på att tänka ut någon ursäkt till fröken om varför hon fått vara där så länge, innan jag bestämde mig för att nej, det finns barn som har två föräldrar som alltid jobbar långa dagar och dom klarar sig fint. Att Elin är där en lång dag, en dag under hösten gör inte oss till sämre föräldrar.
Men hur klarar man av att jobba heltid rent mentalt egentligen?? Jag får ont i magen av bara tanken. Idag träffade jag Elin typ 3 timmar totalt eftersom hon somnade redan kl 19. Det är ingenting. 45 minuter av den tiden var imorse, resten ikväll men ytterst lite tid till att umgås. Vi var tvungna att laga mat, äta, fixa iordning för kvällen och sen var det bara en kort stund kvar till mys och bus innan hon somnade i mitt knä. Hur är samhället uppbyggt när man inte hinner med att tillbringa tid med barnen, när förskolefröknarna träffar dom mer än föräldrarna gör. Det är galet. Men ska hon behöva vara någonstans annat än hemma är jag faktiskt glad att hon är på Bullerbyn. Jag är jättenöjd med vår förskola och personalen där. Och att lilla fröken häromdagen inte ville följa med mig därifrån känns som ett bra tecken.🙂 Imorrn jobbar jag som tur är som vanligt igen och hämtar hem min juvel vid 14.tiden. Vi har nästan hela eftermiddagen på oss att umgås!

Fyra dagar i Stockholm

I torsdags åkte jag upp till Stockholm för fyra dagar av möte/utbildning och konferens. Torsdag och fredag spenderades i Vallentuna på möte med lab inom Anicura. Vi diskuterade kvalitet, kontroller och cytologier, fikade och åt gott och jag fick chans att träffa flera trevliga BMA inom gruppen som jag inte träffat tidigare. Jag fick en massa uppslag på saker vi borde ta tag i på jobbet men kände samtidigt att vi är på rätt väg med mycket. Jag älskar faktiskt mitt jobb!🙂

Kl 15.00 slutade mötet i Vallentuna, kl 15.30 checkade jag in på Scandic i Upplands Väsby för 2016 års agilitydomarkonferens. Min första och jag såg verkligen fram emot den! Det var bra uppslutning och fanns helt klart saker att diskutera. Tyvärr var det ju inte bara min första konferens utan även agilityklubbens. De verkade ha tänkt lite annorlunda angående syftet med konferensen än vad vi domare tänkt oss, men efter lite diskussioner ändrades upplägget till viss del och vi fick relativt bra med tid att diskutera tolkningar och bedömningar. Jag kände iaf att några frågetecken jag hade innan konferensen rätades ut. Vissa regeltolkningar känns kanske aningen snärjiga men så länge vi är överens om hur vi ska döma blir det nog bra. Jan-Egil Eide hade en punkt på programmet angående banritning som var intressant. Inget direkt nytt men ändå nyttigt att lyssna till någon annans tankar och funderingar kring banor. Jag blev riktigt inspirerad att sitta och skissa lite när jag har tid över, det måste ju vara positivt!🙂 Utöver själva programmet hann vi ju med att umgås vid måltider och under rasterna och flera intressanta ämnen avhandlades då också. Det var absolut en trevlig helg även om jag hoppas att upplägget på konferensen ändras något till nästa gång. Vi behöver få lite mer tid att lägga på tolkningar istället för diskussioner kring andra domares banor. Det kändes lite märkligt att ändra och justera saker när de banor som var med inte blivit godkända att användas av den som ritat den. Ingen av mina banor var med vad jag vet, vilket kändes lite skönt även om jag absolut står för de banor jag ritat.

Det här var det längsta jag varit ifrån Elin sen hon föddes. Självklart har jag saknat henne men hon har ju varit med Marcus så jag vet att hon har haft det kanon! Alla rapporter har varit positiva så jag har kunnat slappna av och njuta av att bara vara mig själv. Och sova utan uppvak på nätterna, gå på toa i ensamhet, duscha i lugn och ro och ha min kropp för mig själv för ett par dagar. Det kan låta som självklarheter för vissa men inte i mitt liv de senaste 18 månaderna…😛 Nu är mina batterier laddade och jag njuter av att vara ”Elins mamma” igen.❤

Magsjukepremiär

I fredags hade vi vårt första besök av magsjuka sen Elin kom. Marcus misstänkte lite att hon kräkts på kläderna hon hade med sig hem i tvättpåsen, men det var ingen som hade sagt något så vi hoppades att det bara var märkligt doftande mat. 🤔 Det insåg vi så fort hon ätit lite mellanmål att så inte var fallet… 🙊 Hon var iaf pigg och glad hela eftermiddagen men sen slog tröttheten pga avsaknaden av mat i magen och en dag på förskolan till för hon däckade i mitt knä framåt 18-tiden. hon vaknade till och försökte spy ett antal gånger men magen var ju mest tom nu. hon försökte inte ens amma!  (vilket säger en hel del om hur hon mådde, hon vill typ alltid amma. 🙄) När hon sov lite lugnare fick hon lägga sig i sängen istället där hon sov till halv ett på natten ungefär. sen vaknade hon och var mycket piggare. jag var lite tveksam till att ge henne vatten eller låta henne amma med tanke på att allt kommit upp tidigare men hon ville absolut ha och verkade pigg så jag chansade. Som tur var gick det bra! hon somnade om och sov som vanligt resten av natten. Igår ville hon ju inte äta mat så klart (vem vill det när man varit magsjuk…) men hon fick i sig vätska och var pigg så det kändes som att faran var över. Idag är hon som vanligt och äter lite grann också. Hoppas nu inte det är något som går på förskolan och att barnen har hunnit kurera sig hemma över helgen!  

Promenad med träning

Sedan senast agilitytävlingen har jag verkligen gått in i vintermode med hundträningen. Vi har inte gjort nåt, verkligen inte någonting. Jag känner egentligen inget dåligt samvete över det för dom får bra med promenader och motion. När det var snö drog dom Elin i pulkan och pulsade runt ordentligt. Men senaste dagarna har jag ändå märkt på Tetley att han nog behöver få använda hjärnkontoret. Han blir så väldigt in-your-face och han reagerar lite mer på det mesta, som tex när det börjar närma sig mat. Ok för att han brukar vara hungrig men nu känns det som måltiderna är det enda i hans liv som är viktigt och han kan typ inte bärga sig tills nästa gång han får äta. När han är trött i både kropp och knopp tänker han inte på det på samma sätt. Idag gjorde jag därför som jag tidigare gjort mycket; tog med mig två dummiesar ut på promenaden. Såååå mycket mer effektivt sätt att få pojkarna nöjda än att gå längre och längre promenader. Och det kräver inte mer av mig än att jag scannar terrängen för inspiration på vad vi kan träna utmed promenadsträckan. Med tanke på hur glada båda två blev när dom såg vad vi skulle göra så känns det otroligt märkligt att jag tappar bort den här träningen med jämna mellanrum. Dom älskar sin apportering! Idag blev det lite närsök, markeringar och ett par linjetag. Lipton gör ibland lite som han själv vill nu för tiden (….), men Tetley skötte sig perfekt. Lyssnade fint på pipan, tog tecken och gjorde bra avlämningar. Det var en rolig promenad, tyckte både jag, hundarna och Elin, som skrattade förtjust när hundarna for fram i skogen.🙂

BVC-besök

Igår var fröken fräken och jag på bvc för 18-månaders kontroll. Det var så länge sen att det kändes lite ovant. Tänk att man var där en gång i veckan i början! Då hade jag en liten ömtålig skrynklig bebis med mig, igår hade jag en vild 18 månaders som skulle prova alla leksaker i väntrummet på samma gång.🙂 Då var allt nytt och förvirrande för mig och nu känns det som det mest naturliga i världen att var Elins mamma.❤
När bvc-sköterskan kom ut i väntrummet kollade Elin in henne på avstånd lite först, men efter en stund tog hon kontakt och pratade glatt på sitt alldeles egna språk. Det var samma visa som förut med vägning, mätning och huvudomfång med den skillnaden att Elin nuförtiden inte alltid går med på vad som helst. Tex att få ett måttband runt huvudet… Vi fick alla mått till slut, typ iaf. Och fröken följer sina kurvor perfekt! ”Jag ser att hon får i sig mat som hon ska.” Jadå, hon äter.😛 Hon blev ”godkänd” på alla punkter, så nu ska vi inte tillbaka förrän om ett år! Hon fick även mässling-påssjuka-röda hund vaccin, vilket inte alls var populärt. Hon kunde inte riktigt förstå att tanten kunde vara så taskig mot henne, besvikelsen syntes lång väg. Men efter lite gos och amning var det bortblåst och hon kunde tänka sig att leka lite grann igen. Vissa saker måste man tyvärr göra även om man inte vill.

 

 

Badhus!

När Elin mest var ledsen under babysimmet förra året tänkte jag att ”ok, då blir hon väl ingen vattenälskare då”. Men efter dagens besök på Rosenlundsbadet med Johanna, Markus och Kasper bevisade hon raka motsatsen. Hon ÄLSKADE det! Hon badade typ konstant i två timmar. Hon åkte rutschkana ner i vattnet, hon plaskade och simmade runt, hon hoppade i från kanten, hon stod i vattenstrålarna och hon utforskade allt. Det var inget som var läskigt eller otäckt och jag var tvungen att vara som en igel efter henne annars hade nog hoppat i vattnet själv…. Hon åkte i den lite större rutschkanan i barnbassängen helt själv också, och hade gärna gjort det mera, men det klarade inte mina nerver av riktigt… :S Vi höll oss till den lilla sen och där åkte hon säkert 20 gånger under tiden vi var där.😀 Sånt här har jag verkligen sett fram emot att göra med henne och jag njöt varje sekund! Det lär bli fler badhusbesök, ingen tvekan om det! Det gick jättebra att göra sig i ordning före badet men när vi duschat efteråt sinade krafterna lite och hon blev ledsen innan jag hann ta på mig mina kläder och få ner henne i selen.
Efter badet åkte vi till A6 och skulle äta. Det var fler än vi där, kan man väl lugnt påstå… Men vi åt thaimat (och sushi till efterrätt!) och sen däckade Elin totalt i selen på väg ut till bilen. Hon vaknade till när vi kom hem men somnade snabbt om i sängen och sover nu där. Själv njuter jag av pepparkakor och en kopp te och lyssnar på tystnaden. Finns det något bättre än tystnad när man varit i stökiga miljöer ett tag?

18 månader

På tisdag blir Elin 18 månader. 1,5 år. Shit! När hände det?! Hon är verkligen ingen bebis längre utan ett riktigt barn, ett litet barn förvisso men ändå. Hon utvecklas i ett rasande tempo och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Vad kan/vill hon göra själv och vad behöver hon fortfarande mer hjälp med? De senaste dagarna har hon varit ganska lättstött och känslig, när saker har gått emot henne har hela världen rasat… Jag försöker finnas där och trösta och stötta om/när hon vill men ibland känns det som att hon bara måste få ur sig lite känslor. När hon är färdig kommer hon och vill kramas och vara nära.

Googlar man på vad som sker i utveckling hos 18 månaders hittar man snabbt info om närmandefasen. Barnet förstår att det är en egen person och individ. Att föräldrarna inte alltid håller med barnets vilja och är separata vilket gör att barnet söker sig tillbaka till föräldrarna och blir mer klängigt och beroende. Allt jag läser stämmer så himla väl in på Elin och det känns tryggt. Men det är en rätt krävande period… Hon söker sig i princip bara till mig och vill gärna bli buren och sitta i knät. Vilket hon så klart får så mycket hon behöver. Det måste vara tufft att vara liten och vilja mycket men inte alltid få som man vill eller kunna göra det där man vill.

När jag fick barn hade jag ingen åsikt alls om amning och hade ingen aning om hur länge jag tänkt amma. Som det fallit sig så ammar vi fortfarande (för tillfället ganska mycket pga ovan nämnda fas…) Vi är inte färdiga med amningen någon av oss än och hur länge vi håller på beror på när någon av oss tröttnar. Jag har absolut inga problem med det än. Vi har haft en problemfri amning. Det stör mig lite när hon försöker gräva sig igenom tröjan på mig och det gör ont ibland när hon klämmer och drar, men det känns bra att kunna erbjuda henne trygghet efter jobbiga perioder eller efter en lång dag ifrån varandra. Vi tankar närhet och hittar tillbaka till varandra. Jag trodde nog inte att jag skulle amma efter 1,5 år, men jag visste egentligen inget alls om hur länge folk i allmänhet ammar. Sen jag fick barn har jag satt mig in i ämnet på ett helt annat sätt och tycker det är fascinerande hur folk tycker sig ha rätt att ha åsikter om just amning. Det är något mellan barnet och mamman. Det är inte konstigare att ett barn ammas än att det har napp i munnen (snarare tvärtom, för vad är egentligen ”originalet”?) För Elin är amningen trygghet och jag är stolt över att kunna ge henne det i situationer där hon känner att det behövs. Så vi fortsätter amma fritt alla tider på dygnet!