Förlossningsberättelse

Jag ska försöka skriva lite om förlossningen innan jag helt glömmer av allt.

Den 3 april kan man väl kanske säga att det började. Då var jag på förlossningen för bedömning och kontroll. Jag mådde inte så bra av att gå och vänta så jag bröt ihop även på förlossningen när jag pratade först med en barnmorska och sen läkaren. Dom ville däremot ogärna sätta igång någonting om det inte var absolut nödvändigt. Så det som gjordes var en hinnsvepning och sen fick jag en plan om ytterligare en hinnsvepning ett par dagar senare och en igångsättning veckan efter. Det kändes bra att det iaf hände något och att jag inte bara behövde se en oändlig vänta framför mig.

Efter hinnsvepningen ändrades mina sammandragningar/förvärkar till att komma mer spontant och vara lite kraftigare. Absolut inga värkar än, men de kändes betydligt mer. Natten mellan 4:e och 5:e var jag uppe och hade ganska regelbundna sammandragningar men tyvärr avstannade dom framåt morgontimmarna. Sen hade jag förvärkar ungefär en gång i timmen resten av dagen. Marcus var hemma för säkerhets skull, men det var inte förrän framåt kvällen det började hända lite mer. Vid 19-tiden ändrade värkarna lite karaktär och gjorde ondare. Vid 21 ringde jag mamma och frågade om inte hon skulle komma som barnvakt iaf, det kändes som att det kanske skulle komma att ske under natten. Elin somnade vid 21 och sov sen gott. Kl 21.30 ringde jag förlossningen och hörde mig för lite. De ville att jag skulle ta en alvedon och försöka vila lite. Jag försökte det men alvedonen gjorde ingen större nytta och värkarna blev kraftigare och gick från 10 minuters mellanrum ner mot 6-7 minuter mellan. Någonstans efter 22 kom mamma och vid 22.30 ringde jag förlossningen och sa att det inte lugnade ner sig. Sköterskan i telefonen gick lite motvilligt med på att vi fick komma in för kontroll… De hade nästan fullt förstod vi sen men den här gången fanns det åtminstone plats för oss. (När Elin föddes var det fullt både i Värnamo och Jönköping, de trängde in oss Värnamo på något vis.) Värkarna gjorde ondare och ondare och jag fick ett par stycken under promenaden genom akutintaget (där man går in på natten) upp till förlossningen som jag var tvungen att stanna och vänta ut. Vi fick sitta ner och vänta på att ett rum skulle bli ledigt men sen kom vi in fort och de undersökte på en gång eftersom de såg att jag hade ordentliga värkar. Proverna var bra och det visade sig att jag redan var 7 cm öppen! Så ingen risk att de kunde skicka hem oss direkt. 🙂 Vi blev inskrivna kl 23.20 den 5/4, då hade jag gått 40+2 veckor. Vi blev rätt fort flyttade till ett förlossningsrum där det snart konstaterades att det enda jag kunde få i smärtlindring var lustgas. Jag andades igenom några värkar utan gas eftersom jag inte alls hade fått till den vid Elins förlossning och var lite tveksam till om det skulle hjälpa, men till slut gav jag den ett försök iaf. Med lite panikkänslor inför värkarna fick jag verkligen god nytta av gasen. Jag fokuserade på att andas in den allt vad jag kunde. Det gjorde ont som fasen men på nåt sätt kändes det uthärdligt ändå eftersom jag visste att det skulle ta slut. Vi hade en jättebra barnmorska, en bm-student och en undersköterska som såg efter oss. Allihop var lugna och pålästa på min journal så jag kände mig trygg hela vägen. kl 00.38 var jag öppen 9 cm och då tog dom hål på hinnorna. kl 00.40 började krystvärkarna. Just den biten av förlossningen var nog värst, när värkarna ändrades. Det gick så fort och jag fick lite panik när jag inte hängde med. Men till slut kunde jag fokusera på barnmorskans lugna, stadiga instruktioner istället för att ropa på hjälp och vilja springa därifrån… Jag kan inte ha krystat särskilt många gånger innan lillebror kom till världen kl 00.51 den 6 april.

Bebis fick ligga på min mage, placentan kom ut smidigt 7 minuter senare och Marcus klippte navelsträngen. Barnmorskan undersökte mig noga, det blödde lite men hon hittade inga större bristningar. Hon bedövade ordentligt och satte ett par stygn utvändigt. Sen fick vi vila ut på rummet. Nu var ju klockan mitt i natten så vi var rätt trötta både jag och Marcus. Framåt tretiden fick vi det efterlängtade födelsedagsfikat (som vi missade helt när Elin föddes eftersom jag opererades) och det smakade ljuvligt med ostsmörgås och te. Lillebror hittade till bröstet och ammade sina första tag redan på förlossningen, precis som jag hade önskat mig. Jag fick gå upp och duscha och så småningom kom dom även in och vägde och mätte lillebror; 4565 g och 54 cm lång. Ingen liten pojk med andra ord! 🙂

Framåt 5-tiden blev vi förflyttade till ett rum på BB, men eftersom det föddes så många bebisar fanns det tyvärr ingen plats för Marcus, så han åkte hem. Jag sov lite grann och bebis sov länge. Sen var vi inne i BB-lunken, med mat, mys och vila. Vi stannade på BB till på lördag lunch, men sen var jag mer än nöjd med den vistelsen och det var otroligt skönt att åka hem. Lillebror hade fått igång amningen och jag mådde bättre än jag trodde var möjligt efter en förlossning. Efter Elins var jag mör, öm och förvirrad i flera månader, nu mådde jag typ bra redan efter ett dygn. Helt underbart! Och hela förlossningsupplevelsen var positiv vilket känns så skönt. Mest troligtvis blir det inga fler barn och jag är så lycklig över att ha fått vara med om en bra förlossning.

Annonser

Begravning

Det blev en rätt jobbig vecka detta, med ortopeden på fredagen och farmors begravning dagen innan. Jag tvekade länge om jag skulle åka men bedömde mig till slut för att göra det. Jag kände att jag inte skulle ångra om jag åkte men däremot kanske jag skulle ångra om jag inte åkte. Och det var bra att jag åkte, jag behövde få ett avslut och ta farväl. Det var fruktansvärt ledsamt och många tårar, säkert lite extra pga att jag födde barn för en vecka sen och det blev väldigt påtagligt att farmor dog innan bebis kom. Hon blev 94 år i december och jag vet att hon var färdig med sitt liv. Hon ville inte leva mer, det sa hon varje gång man träffade henne. Jag upplevde faktiskt att det faktum att hon var väldigt troende kristen gjorde det lite lättare att ta farväl, hon har nu funnit frid och kommit hem. Hem till sina älskade som lämnat jordelivet före henne. Vila i frid nu kära farmor och tack för allt du gett oss. ❤

Besöket på ortopeden

Igår var vi med lillebror på ortopeden. Vi blev insvepta i ett litet varmt rum direkt när vi kom dit, lillebror blev avklädd och en sköterska och två läkare höll i honom och böjde och kände på hans höfter. Snabbt kom beskedet att vänster höft var instabil och så började dom klämma in honom i en von Rosenskena. Vips så var vår mjuka lilla bebis ett styvt paket som luktar gummi… Vi fick lite info från sköterskan och en tid i nästa vecka när vi ska komma in och bada bebis. För nu får vi inte ta av honom skenan på 6 veckor. Inte alls samma mys, de minsta kläderna kan vi inte använda alls och lillebror är lite mer orolig. Som tur är funkar amningen bra och jag tycker inte alls att just det är särskilt jobbigt eftersom jag är väldigt amningsvan. Min största utmaning nu är mental; att inte bara räkna ner tiden tills vi får ta av skenan utan faktiskt njuta av de här 6 veckorna också. Allt blev lite krångligare men det är fortfarande samma gosiga bebis.

Första dagarna hemma

I lördags åkte vi hem från BB. Nu har vi alltså haft några härliga dagar hemma med lilleman och bara njutit. Min plan var hela tiden att åka hem inom ganska kort tid om både jag och bebis mådde bra nog för det. Jag har mått väldigt bra efter förlossningen, förra gången tog det flera månader för mig att börja känna igen mig själv igen. Den här gången var det som att jag kom tillbaka både psykiskt och fysiskt dagen efter förlossningen. En helt underbar känsla! Jag har fått stanna upp och bara känna efter flera gånger varje dag, det är som svårt att inse att det gick så bra. Lite öm i underlivet så klart, men jag kan gå och stå och gå på toaletten utan att få ont. Ryggmusklerna har tagit stryk efter all extra vikt det senaste halvåret så jag måste tänka lite extra på hållningen, men det känns enbart roligt att få ta tag i lite träning så småningom. Jag ser jättemycket fram emot långa promenader med hundarna och lillen i sjalen på magen.

Bebis är världens snällaste. Han äter, sover, bajsar och kissar. Är mest bara nöjd med tillvaron. ❤ Mjölken har runnit till ordentligt och amningen funkar perfekt. Han fick tag redan på förlossningen första gången och ammade sen flera gånger på BB. Jättemysigt att amma liten plutt igen, det är viss skillnad mot en snart 3-åring… Den där snart 3-åringen är för övrigt världens bästa storasyster. Så omtänksam och försiktig. Lillebror är sen första gången hon träffade honom hennes bästa kompis. Hon hjälper till med blöjbyten, vid amning, när han ska sova och gosar med honom så fort hon får chansen. Ingen avundsjuka alls än, bara kärlek. Det värmer något otroligt i hjärtat att se. Vi trodde väl att det skulle gå bra, men det här är nog tom snäppet bättre än vi kunde hoppas.

Idag var vi på återbesök på BB för att ta de sista testerna, göra läkarundersökning och bli utskrivna. Tyvärr tyckte läkaren att ena höften kändes lite annorlunda mot den andra så vi fick en remiss till ortopeden i Jönköping för kontroll. Hon tyckte inte det var någon stor skillnad men ville ändå kolla upp det. Vi får väl bara hålla tummarna för att det inte är något som behöver behandlas. På fredag ska vi till Jönköping. Ena testikeln låg också lite högt upp med vätska runt om, det brukar ordna sig inom ett år men de ska ha koll på BVC. I övrigt blev han godkänd på resten och skötte sig så fint så trots att det tog lite tid att få ut dropparna till PKU-provet.

Välkommen lillebror!

Kl 00.51 den 6:e april föddes lillebror! Världens finaste men inte direkt minsta… 4565 g tung, 54 cm lång och ett huvudomfång på 38 cm. Det där tillväxtultraljudet kändes kanske aningen onödigt och missvisande… Men allt gick bra vilket var en enorm lättnad. Lika lättad som jag blev när jag kände att han var ute lika lättad blev jag när barnmorskan sa att allt såg bra ut. En längre förlossningsberättelse kommer så småningom, det var minst sagt en helt annan upplevelse jämfört med Elins.

Världens stoltaste storasyster var här och hälsade på idag. Hon var lite förlägen precis när hon kom men sen klev hon in i storasyster-rollen på ett fantastiskt sätt. Hon pussade och kramade, höll bebis i knät och gick igenom alla hans kroppsdelar. Hon var så stolt. Älskade finaste unge. Jag och bebis ska stanna på bb till imorgon och det var tungt för Elin att förstå att hon inte kunde stanna också. Hon ville ju bara vara här med oss. Men jag pratade med henne på telefon ikväll och då var hon glad och såg fram emot att komma och hämta oss imorgon. Det känns som att starten på deras relation har börjat kanon iaf!

Bergochdalbana

Just nu är allt lite som en bergochdalbana. Som man inte vet vart den tänkt svänga nästa gång. Upp och ner, höger och vänster och omöjligt att hänga med. Marcus är sjuk med öroninflammation och hosta, jag är fortfarande otroligt täppt vilket stör mig nåt enormt. Jag börjar bli mer än lovligt less på att vara gravid och vänta på något som ”aldrig” kommer hända och samtidigt oroa mig inför det oundvikliga som kommer i slutet av att vara gravid… Eftersom jag fick en grad 3-4 bristning vid Elins förlossning var jag på planering hos läkare inför denna. Vi pratade igenom saker, hon gjorde en undersökning och vi gjorde någon sorts plan (så mycket det nu går att planera en förlossning…) Bl.a inkluderade det ett tillväxtultraljud i v 37 för att se att bebis inte var väldigt stor, vilket den inte var. Det var ju klart bra men samtidigt hade jag kanske hoppats att det skulle kunna ge mig en utväg från att slippa gå över tiden (som med Elin). Och det jag fastnat vid är att ultraljudet visade att bebis borde väga runt 4000 g om den kommer på tid, men det innebär ju att den kommer väga som Elin (4295 g) om jag går över ungefär lika länge som jag gjorde med henne. Alltså inte en särskilt liten bebis isf… Det stressar mig lite, speciellt som svaret från barnmorskan varit att tul visade på en normalstor bebis och då blir det ingen igångsättning. Nehe men….
I fredags skulle läkaren jag träffade kolla på min journal och se om det kanske vore bra med en igångsättning iaf, men av någon anledning hade någon flyttat den bokade admin-tiden till nästa vecka (den 5:e) så inget hade gjorts. Jag bröt ihop på telefon med barnmorskan och kände allt att var rätt hopplöst. Men några timmar efter det samtalet ringde hon upp igen och sa att hon fixat en tid åt mig på förlossningen den 3:e för kontroll och bedömning. Hon tyckte att jag verkade väldigt stressad och orolig och det är skäl nog för en igångsättning om det bedöms möjligt. Så himla skönt att hon verkligen insåg att jag inte mår bra av den här väntan. Nu känns allt lite bättre även om jag ju så klart inte har en aning om vad dom kommer säga på tisdag. Jag kanske bara får träffa någon och åka hem igen, även om jag verkligen hoppas på mer. Vi får se, nu har jag iaf en tid som är efter beräknat datum där de rent formellt skulle kunna sätta igång det om vi kommer fram till att det vore bra.

Aj, host och fräs…

Nej, den här veckan går inte till historien som en frisk och trevlig vecka. I tisdags lämnade jag Elin på förskolan och åkte och handlade. Jag kände mig kanske lite förvirrad men det var inte förrän jag kom till kassan som jag insåg att jag bara såg halva kassörskans ansikte… Jaha, migrän. Så det blev till att försöka ta mig hem lite sakta och försiktigt och krypa ner i sängen. När jag vaknade efter 2 timmar var flimret borta men världens huvudvärk var ett faktum istället. Resten av eftermiddagen spenderades vilande i mörker och Marcus fick hämta Elin lite senare.
Jag har sovit otroligt dåligt det sista. Jag blev förkyld för lite drygt två veckor sen och det sitter fortfarande i, ffa med en envis hosta och helt otroliga mängder snor… Jag försöker skölja och fräsa istället för att använda nässpray, tyvärr måste jag ta till det ibland ändå. Men oavsett om jag gör allt av ovanstående hjälper det knappt mer än några timmar iaf. Så jävla drygt. Gravidslemhinnor…
Igår lade jag till någon typ av öronsmärta till sjukdomslistan, det är säkert en följd av förkylningen. Hoppas bara det går över utan att smärtan stegras till att trumhinnan går sönder, jag var med om det för för några år sen och det var extremt smärtsamt.
Lägg sen till att vara gravid i vecka 38+2 med allt vad det innebär så är veckan komplett. 😛

Nej, förresten – lägg till att dom ringde från förskolan igår och bad mig hämta hem en lite krasslig Elin så är veckan komplett… Så igår joinade hon mig i sjukstugan med feber och hosta. Som tur var var hon ju faktiskt inte helt pigg så vi kunde vila ihop en hel del. Dagen efter att jag haft migrän brukar huvudet känns liksom omtåligt, så även denna gång, så all egentlig rörelse var typ utesluten. Det blev rätt mycket tv-tittande på låg volym…. Idag mår Elin bättre, eller ja, hon mådde bättre redan framåt eftermiddagen igår, men idag känns hon nästan som vanligt. Fast hon lär få vara hemma även imorgon så tar vi lite nya tag på måndag och hoppas att vi kanske är helt friska båda två. Please? Pretty please?

Bebis mår bra iaf och sparkar och lever om i magen. Men jag börjar komma till stadiet; ”Nu vräker jag dig snart med våld”… hoppas jag slipper det bara och att det faktiskt kommer sätta fart snart. Jag ser inte fram emot förlossningen, jag ser fram emot att den är över… Jag vill bara vara över på andra sidan och få träffa bebis och påbörja vårt nya liv ihop. ❤ Elin pratar om ”lillebror” varje dag och ser så fram emot att träffa honom. Älskade gullunge! De kommer självklart syskonbråkas men just nu känns det enbart rätt att hon får ett syskon att gå genom livet med, det ger så otroligt mycket i många olika stadier i livet. Och jag hoppas att vi kan få en bra balans i livet nu i början så alla får det dom behöver även när det känns lite tungt.