Så var det juni

Japp, nu är det alltså sommar. Eriks andra sommar och min sista hel-lediga. Jag väljer att inte räkna framåt alls eller ha koll på datum, tiden går ändå. Det är däremot inte för att jag fasar för att börja jobba, jag tycker faktiskt att det ska bli kul! Byggandet av vårt nya sjukhus är igång (!!!), jag har fått en ny kollega som verkar både bra och trevlig, jag älskar mina arbetsuppgifter och mina arbetskamrater är bra. Det ska mest bara bli kul att börja jobba. Bli lite mer mig själv igen, inte bara mamma-Cissi utan även jobb-Cissi. Den där som har 20 bollar i luften och trivs med det. Som får klura och leta efter svar ibland, som måste lita på sina kunskaper och får diskutera jobbsaker och vuxensaker. För Elin kommer det nog nästan enbart vara roligt att få vara mer tid på förskolan, hon går gärna dit och trivs superbra. Erik vet jag ju inte än, men han är en modig kille som gärna tar kontakt med människor och utforskar nya ställen på egen hand. Troligtvis kommer förskolan passa honom. Och han kommer ju också ha Elin på andra sidan väggen som en trygghet.
På ämnet om att bli mig själv och återkoppling på förra inlägget om agilityn så var det nog faktiskt mycket den biten som gjorde hela Halmstadupplevelsen sååååå bra. Jag fick vara den där Cissi igen, som tävlar med mina hundar, som KAN tävla och få resultat och bara tänka på den stunden ihop med hunden. Jag har kommit igång med lite mer träning och jag klarar av att planera lite framåt. Både eget tävlande, men även tävlingar vi ska ha på klubben och tävlingar jag vill döma. Nästa helg dömer jag i Borås, sen är det blåbärstävling på klubben och sen har Tetley tre inplanerade tävlingar i juli. 🙂 Och framåt hösten ser tävlingskalendern rätt ok ut faktiskt. OM jag känner att jag vill försöka satsa mot SM… Jag känner inte alls att jag vill åka för långt för tävlingar däremot, så det måste vara möjligt att köra fram och tillbaka över dagen. Min ständiga tävlingskompis Johanna har ju lagt tävlingsskorna på hyllan just nu och har heller ingen hund i klass 3. Det här med att åka själv och ensam på tävlingar är något nytt som jag fortfarande försöker vänja mig vid.
Jahopp, nog om det. Nu är det juni och vi fokuserar på studentfirande, lek i solen, lite midsommar i skogen och att njuta av varandra! 🙂

Annonser

Agilitypepp

Jag fyller förvisso år idag men det känns inte varken viktigt eller spännande jämfört med typ någonting annat i mitt liv. Så det här inlägget ska handla om gårdagen! Jag tittade på agilitydata efter att jag kom hem från Halmstad igår. Tetleys senaste tävling var förvisso i februari i år men innan den tävlade vi sist i Vårgårda i oktober 2017! Det har alltså varit rätt lugnt på tävlingsfronten. Vi har tränat lite grann men ytterst sporadiskt. Jag anmälde till Halmstad för skoj skull och för att ha en anledning att åka iväg på egentid. (Jag har inte varit ifrån Erik över natt, ever.) Mitt mål med tävlingen var att ha roligt, och det upprepade jag för Tetley inför varje start. Jag såg till att vara pepp, laddad och glad (ffa glad!) Det var så härligt att springa! Att känna mig samkörd med Tetley, att våga satsa på saker jag inte var helt övertygad om att vi kan, att våga lita på att de saker vi kan sitter och ffa att vilja jobba hela vägen. Det var den största vinsten igår. Jag gav inte upp! Trots att vi fick en vägran på långhoppet som var nr 4 i agilityklassen så kämpade jag resten av banan. Och det gav utdelning! Vi kom 9:a! Och fick SM-pinne! Sista hopploppet var en lätt bana tyckte jag, men samma inställning som förut – jobba, jobba, jobba! Nu sprang vi tom felfritt. Jag tappade honom i ett par svängar så tiden var inte så bra som den kunde varit. Men trots det räckte det till en 10:e plats och ännu en SM-pinne!! Jag var så glad och …. typ lättad? när jag åkte hem igår. Vi kan liksom!

Tetley har aldrig tagit två pinnar (av någon sort) på samma tävling. Att ta två SM-pinnar på samma tävling efter så här långt uppehåll känns ju galet! Jag vet inte riktigt vart det ställer mig målmässigt än. Att ta oss till SM är ju fortfarande lååångt borta och kräver en hel del tävlande, men det är ju inte omöjligt? Vill jag satsa på det? Eller bara fortsätta åka på lite tävlingar för skoj skull? Jag vet inte. Jag blev inte direkt klokare av att kolla tävlingskalendern igår heller. Det är inte många klass 3 tävlingar inlagda än. Vi får se, men just nu är jag väldigt agility- och hundträningspepp!

4 år

Idag blir min lilla Elin 4 år! Det är alltså fyra år sen jag började kalla mig ”mamma”. Något som jag nästan fortfarande har svårt att förstå att jag är. Jag är ju typ inte vuxen än… 😉 Men så är det alltså! För fyra år sen idag åkte vi in till förlossningen i Värnamo, och kl 23.33 på natten blev jag mamma för första gången. Jag älskar att vara mamma. Det är stort och kärleksfullt, ansvarfyllt och underbart. Samtidigt som det i perioder är för jävligt. Skittungt, svårt och frustrerande. Men trots det sista så återkommer jag till känslan av att jag älskar det. Kärleken dom där små ger en och kärleken man känner för dom är obeskrivlig. När Erik föddes vet jag att jag kände mig nykär länge. Jag kunde sitta och bara titta på honom och känna kärleken strömma. Elins första tid är tyvärr lite mer grumlig pga mitt mående, men jag vet att, ihop med alla andra känslor, så kände jag en enorm kärlek för den där lilla. Hon som nu vuxit upp och idag skuttade till förskolan med tyllkjol och stjärndiadem, i egenvald t-shirt och längtade efter att hennes kompisar och fröknar skulle sjunga för henne. ❤ Hon är mer och mer 4 år med allt vad det innebär av spring i benen och stoj. Hon älskar att leka sina fantasilekar med sina låtsasvänner, hundar och hästar. Hon kan sitta i timmar och greja med sina små gubbar och djur. Hon älskar att åka med mig till ”brysselklubben” och träna med Lipton (vilket ju är supermysigt, men ibland vill jag åka dit för egentid. Följer hon med blir det liksom per definition ingen egentid…. :P) Hon älskar sin lillebror även om han stör hennes lekar ibland. Är hon lite nere räcker det oftast att Erik bara kommer fram och ler mot henne för att hon ska blir gladare igen. ❤ Hon älskar att sjunga och dansa och håller ofta föreställningar för oss här hemma. Hon tar gärna kontakt med människor när vi är iväg och jag upplever henne inte som särskilt blyg. Speciellt inte när hon blivit bekväm i en miljö, då kör hon på och tar för sig! 🙂 Jag som alltid varit blyg och osäker tycker det är jättefascinerande att hon är så ”modig”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får behålla sin glada, bekymmerslösa inställning till livet i många år till!

Run with your dog – Gislaved

I lördags sprang jag mitt andra Run with your dog igen, den här gången vid Västbo hundhall utanför Gislaved. Superfina marker och omgivningar och perfekt arrangerat av Eva-Marie och medhjälpare. Det är verkligen en trevlig tillställning! Jag var lite härligt nervös när jag åkte dit, men blev sen mest bara taggad och förväntansfull. Vädret var perfekt, strålande sol men lite kyligt i luften så det blev inte för varmt för varken folk eller fä. Tetley var laddad och så entusiastisk. Här hemma drar han ju lite grann men jag märkte redan innan vi gav oss av att det här skulle bli något annat. Vi sprang 3 km och terrängen var hagmark i princip hela vägen, förutom precis i starten där det var lite grusväg.  Det var kuperat och ojämnt och ingen tydlig stig vilket försvårade för hundarna, de kunde ju inte följa snitslarna direkt. Tetley drog som en liten oxe nästan hela vägen, vi sprang förbi dom som startade före oss på första raksträckan för jag kunde inte hålla emot honom… Jag försökte hålla ett rimligt tempo vilket gjorde att jag fick bromsa typ lika mycket som att jobba framåt, men det är helt underbart att känna trycket i bältet vid höfterna och orka pusha lite till. Det blev ett riktigt teamwork där jag hade koll på vägen och Tetley stod för drivet framåt. Hade han en hund i sikte före gasade han på och slet i selen. Sååå himla duktig! Vi kom runt på 18 minuter och lite till, vilket jag är supernöjd med! Blodsmak i munnen och helt matta ben, det var så skönt att känna att vi hade krigat vårt bästa! Det är verkligen något som passar för Tetley, han ger liksom aldrig upp.Så himla roligt, det här ska vi göra om!

Jag vill komma igång och springa mer, inte långt eller nåt, men kortare rundor för att det är härligt! Och det bästa med loppet i lördags var att jag inte fick minsta ont i benhinnorna efteråt! Om det berodde på terrängen eller skorna (jag hade mina agilityskor, alltså terrängskor) vet jag inte, men jag vet ju att det verkar funka att springa så iaf. Så nu ska jag börja där och hoppas att jag kanske kan träna upp benhinnorna att klara av även lite hårdare, mer monotont arbete längre fram. Föra loppet jag sprang hade jag även problem med urinläckage. Jag kände av det även nu, men inte alls så mycket. Så mer knip och bäckenbottenträning så bör även det hålla för den sortens löpning jag vill göra.

Foto: Monia Wergård

 

Sitter i soffan med sovande ettåring i famnen och bloggar på mobilen, så det blir inget långt inlägg om Florida, bara lite annat.

Vi har kommit ut på andra sidan en magsjukerunda nu. Erik började spy natten mellan torsdag-fredag. Först hoppades vi att det var något random men han spydde vidare under dagen när han ätit så helgens planer fick snällt ställas in. 🙁 Mest synd om Erik förstås men mellan spyorna var han pigg och glad. Vi gick och väntade lite på att få det hela helgen men inte förrän på söndag eftermiddag blev jag och M dåliga också. Men med besked, det var inte så kul… Elin och Erik fick roa sig bäst dom kunde ”Kom Elin så får du titta på plattan.” 😇 Erik älskar att gå med sin gåvagn just nu så han gick väl någon mil fram och tillbaka i huset. Elin verkar som tur är ha klarat sig! Jättemärkligt, men vi tackar och tar emot. Hur Erik kunde vara så pigg när han var sjuk fattar jag inte, jag och M låg som urkramade disktrasor och kved i soffan…

Men nu är vi på rätt köl igen! Elin är på förskolan, M jobbar. Och jag njuter av min ettåring. Som utvecklas och börjar bli en liten egen person. Han går och går och går med sin vagn men bara enstaka steg mellan grejer utan den. Lite försiktig, precis som Elin varit med sånt där. Han skakar på huvudet åt det mesta om man frågar nåt, klappar gärna i händerna och vinkar. Och har lagt sig till med någon väldigt typisk min med rynkade ögonbryn. 🤨 gulle! Han sover två gånger på dagen (oftast) och somnar för natten framåt 21. Han sover bra på nätterna, rullar gärna iväg ifrån mig och ammar kanske 3 ggr en normal natt. Dagtid ammar han gärna och ofta. 😂 (Det är helt ok.) Är vi iväg någonstans där han är mer upptagen blir det färre tillfällen än hemma. Han äter bra (när han är hungrig) och smakar på det mesta. Protein är gott!

Floridabilder 1

Florida – del 1

Äntligen kommer en del av vår resa till USA. Jag tänker skriva tre delar uppdelat på vart vi bodde och de saker vi gjorde när vi utgick från respektive boende. Så först blir det ditresan och Pompano Beach, sen Sarasota och sist Fort Myers och hemresan. Det är planen, vi får se hur det utvecklas. 😉

Vi åkte hemifrån i god tid för att slippa stressa på flygplatsen. Bilen skulle parkeras på en parkering en bit från Arlanda så M släppte av mig och barnen och alla väskorna och sen väntade vi på honom. Det funkade, men satte standarden för Elin med hur mycket väntan det är när man reser. 😛 ”Jag vill inte bara vänta och vänta” blev sen en ofta upprepad fas. Fast hon var väldigt uthållig hela tiden faktiskt! Vi hade lite otur med att vi, båda flygresorna, åkte ihop med ett helt gäng rullstolsburna. Det tog betydligt längre tid att checka in och att boarda flygplanet eftersom det inte togs någon hänsyn alls till det faktum att de krävde assistans en och en och att det tar längre tid än normalt. Ingen fara egentligen, om man inte har barn som tröttnar…. Ditresan gick ok och vi blev bara en liten stund försenade men hemresan däremot… (kommer i ett annat inlägg :P) Vi hade iaf tid nog på Arlanda, vi hann med att gå på toaletten och kika runt lite, men det var tur att vi var ute i god tid annars kunde det blivit stressigt. Erik åkte sele, Elin sprang omkring och busade (så mycket som möjligt inför flygresan.) Vi hade bra platser näst längst fram, så inga extra breda utrymmen, men det funkade. Vi flög vid 15 och båda barnen var vakna rätt länge. Jag hade förberett en hel del pyssel men det behövdes egentligen inte så mycket just till flyget, var däremot superbra att ha resten av resan! Erik somnade en stund på tidig kväll och sen igen när det blev natt. Elin sov också gott efter vi ätit. Hon kröp liksom ihop på sätet. Erik sov i mitt knä. Dit satt vi vid fönstret men eftersom jag har jättesvårt att sova på flygplan blev jag lätt klaustrofobisk av att sitta instängd innanför sovande Elin och Marcus så på hemvägen bytte vi så jag satt mot gången. Lite sämre att inte kunna luta sig mot något men jag kunde resa mig upp när jag ville och det var värt mer. Klockan 01 på natten för oss (men 19 lokal tid) landade vi. Rätt slitna. Då var det kontroller utan ände med hur mycket köande som helst. Vi fick fylla i formulär i en dator på ett ställe, skriva ut och köa igen för att visa pass för en kille innan ytterligare en kö för att visa allt igen en sista gång. Inte smidigt men det gick ok. Erik satt i selen och var nöjd, Elin var en pärla och följde med och gick på helt egen hand (det var rätt många andra barn som bröt ihop….) Sen åkte vi en liten buss till hyrbilen där det krånglade lite när det visade sig att vi inte fick plats med våra väskor i bilen (3 stora resväskor och en sulky). Så mer väntan för att de skulle kunna leta fram en annan bil (för några tusen extra) men sen fick vi vår enorma (!!) bil och kunde ge oss på att installera bilbarnstolarna. Klockan var ju närmre 5 på morgonen för oss egentligen så vi var lite möra. Och varma, det var väl typ 25 grader varmt. Vi fick iaf in två bakåtvända stolar i baksätet och båda barnen sov innan vi lämnat garaget typ.
Vårt boende låg strax norr om Fort Lauderdale i Pompano Beach – Coral Tides resort. Lite slitet, men med fantastiskt läge på stranden och nära till det man behövde. Superbra service och fin pool. Bra utrustat kök och en AC, som brummade som ett jetplan när den drog igång, men som vi vande oss vid fort allihop. Första morgonen verkade vädret först lite halvdant, men det vände fort och blev jättefint och varmt. Vi tog det rätt lugnt den dagen och badade, lekte på stranden och utforskade lite. Dag två åkte vi till Sawgrass Mills, ett jättestort outlet köpcentrum. Det fanns typ allt, mycket kläder så klart och vi shoppade endel. Jag är ju rätt värdelös på att handla, speciellt när det finns så mycket att välja mellan, så just här handlade jag inte direkt mycket. Men det var kul att ha sett!
Dag 3 åkte vi till det enda riktiga ”måstet” jag hade under resan – Everglades! Det var en bit att åka förbi Miami och sen in i Everglades för att komma till områdena med airboats. Vi stannade på ett ställe vi körde förbi som blev väldigt lyckat. De hade både båtutflykter men även alligatorer i fångenskap. det var kul att åka airboat och se Everglades från träsksidan, men Elin tyckte nog inte riktigt det var lika kul som vi vuxna. Vi såg ett par alligatorer i det vilda, men Elin var mer fascinerad av alligatorerna i parken, dom vilda var lite svårare att se. Sen tänkte vi åkt till ett visitor centre men det var kö in till parkeringen med principen en bil ut – en bil in och vi hade typ 10 bilar före oss, så vi struntade faktiskt i det. Båda barnen sov efter båtutflykten och det passade bra att köra tillbaka hemåt. Eftermiddagen spenderade vi i poolen och på en lekplats. Perfekt! De hade en egen Iguana som vi fick se en gång, häftigt med en stor vild ödla vid poolen! Stranden vi bodde vid skulle även vara en ”turtle nesting beach”, men tyvärr såg vi inga sköldpaddor, DET hade ju varit fantastiskt.
Vi handlade på Publix så vi åt frukost på rummet och lagade även någon lunch/kvällsmat där. Sen var vi ju ute och åt på diverse ställen. På hemvägen från Everglades testade vi Wendys (typ McDonalds) som var riktigt dåligt, men i övrigt var den mesta maten bra. Det funkade över förväntan de flesta gångerna att gå på restaurang med två barn. Ibland fick Elin egen mat, ibland fick hon smaka av oss. Erik fick av oss hela tiden så klart, och han mumsade glatt på det mesta.
Elin var lite jetlaggad de första dagarna (det var enklare att ställa om Erik eftersom han sover minst två gånger om dagen) så hon blev trött tidigt på kvällarna och ville gå upp vid 5-tiden… Vi fick möjlighet att se soluppgången iaf! 😉 Vädret i pompano Beach var riktigt varmt. Första natten verkade det ha regnat och sista natten innan vi skulle åka vidare regnade det och blåste upp lite grann, men annars var det typ 30 grader och sol hela tiden.