Förlossningsberättelse

På torsdagen den 7:e maj vid lunch var jag hos barnmorskan på sista besöket. Bebis var då fixerad, jag var öppen 1-2 cm och allt såg fint ut. BM gjorde en hinnsvepning för att se om vi kunde få igång någonting, ibland hjälper det ibland inte. Bara att vänta och se. Eftersom jag gått över tiden (41+2) ringde jag även Ryhov och bokade tid för igångsättning till den 13/5. Inget hände den dagen och jag gick och lade mig och tänkte att det nog inte skulle hände nåt.

Men vid 2-tiden på natten vaknade jag av att värkarna satte igång. Först ett par stycken som jag andades mig igenom i sängen men efter en stund gick jag upp och lade mig i soffan för att inte störa Marcus, det var viktigare att han fick sova eftersom det definitivt kändes som att det var den här dagen det skulle ske! Jag klockade värkarna och hade värkar rätt regelbundet var 10 minut resten av natten. Vid 6-tiden vaknade Marcus och frågade hur det var med mig. Värkarna gjorde ju rätt ont, men det kändes under kontroll. Ett tag funderade jag på om Marcus inte kunde åka till jobbet iaf, men han stannade hemma som tur var. Vid 8-tiden ringde vi förlossningen på Ryhov, då kom värkarna tätare (typ var 6:e minut) och det började bli lite jobbigt. Som jag väntat mig ville de att jag skulle försöka ett tag till hemma; prova att ta en alvedon, duscha varmt och äta frukost och sen höra av mig igen. Duschen gjorde ingen större skillnad (men det var ju skönt att känna sig ren inför dagens prövningar) alvedonen svalde jag ner men fick upp igen efter ett par minuter eftersom jag inte ätit på ett tag. Jag försökte äta lite frukost men det där med lugn och ro var inte så enkelt. Under tiden hade Marcus fixat med hundarna och packat in i bilen och vi ringde Ryhov igen. Det visade sig att alla ville föda barn den här fredagen och vi blev ombedda att ringa till Värnamo för att höra hur dom hade det. Värnamo var också fullt men efter lite ringande fram och tillbaka fick vi besked om att åka till Värnamo, de skulle ha plats för oss.

Vid 10 var vi på plats, värkarna gjorde ondare och ondare. De tog prover och undersökte. Tror jag var 3 cm öppen när vi kom dit, CTG:et såg bra ut och fosterljuden var starka. De ville att det skulle hända lite mer så vi fick gå en sväng till fiket och äta. Jag fick till slut i mig en fralla, men det var en smärtsam fikatur… Tillbaka upp en timme senare var jag nu 4 cm öppen! Det gick framåt! Nu fick vi vänta på att ett förlossningsrum skulle bli ledigt. Det var bara att uthärda värkarna för i mottagningsrummet där vi var fanns ingen smärtlindring. Jag fick 3 akupunktur-nålar under tiden men tveksamt om de gjorde någon större skillnad.

Väl inne på vårt rum provade jag först lustgasen som jag sett fram emot enormt! Tyvärr var den verkligen inte någon hjälp för mig. Det var svårt att andas i masken och jag blev bara lite snurrig i huvudet, smärtan var precis lika jobbig. Efter det provade jag TNS som sattes fram på magen där det gjorde mest ont. Det gav helt klart lite lindring så den hade jag sen resten av förlossningen. Nu var det bara att andas och jobba sig igenom värkarna. Jag försökte stå upp lite, var och kissade någon gång och andades mer. Det jobbigaste var nästan att värkarna även spreds neråt låren så hela benen skakade och jag hängde över den där gå-stolen för att orka stå upp. Framåt 16-17 tror jag att vi började prata om epiduralbedövning, narkosläkaren var uppe på förlossningen så det var bara att vänta på att han skulle komma och lägga den. Nu tog det ända till runt 18 innan han faktiskt dök upp, en rätt dryg väntan… Han var supertrevlig och snäll och pratade hela tiden och det kändes väldigt tryggt fast jag egentligen var lite orolig. Han tyckte det blev en bra träff och efter ett tag kände jag hur bedövningen verkade och hela kroppen slappnade av. Det var verkligen det bästa jag varit med om! Lite klåda fick jag som biverkan men vad gjorde det? Vid 19-tiden, efter att bedövningen verkat ordentligt, tog BM hål på hinnorna och sen satt jag och gungade på en pilatesboll för att vidga bäckenet. Tack vare bedövningen var det en helt ok del av förlossningen, jag åt lite och pratade med Marcus och hade det ganska trevligt. Värkarna besvärade inte alls trots att jag såg på skärmen när de kom och hur starka de var.
Efter ytterligare ett tag satte de ett värkstimulerande dropp eftersom värkarna inte var tillräckligt täta. Nu började väl den jobbigaste smärtan ta fart när jag var helt öppen och bebis bara skulle neråt. Hålla emot och andas, hålla emot och andas. Benen skakade och jag kallsvettades och det gjorde skitont.
Klockan 22.35 står det att mina krystvärkar började och det var en ren lättnad att äntligen få göra något aktivt, inte bara hålla emot. Först låg/halvsatt jag i sängen och kramade Marcus hand samtidigt som jag tryckte på allt vad jag hade, sen drog jag i en handduk med BM för att få kraft och mot slutet fick jag lägga mig på sidan. Känslan när bebisen bara var en värk från att vara ute var helt ohanterligt smärtsam och jag bara önskade att nästa värk skulle sätta igång så jag fick trycka på en sista gång. Det hemska smärtan övervanns sen helt av känslan av lättnad när jag äntligen fick krysta en sista gång och bebisen och typ en hel sjö av fostervatten kom ut. Först var hon lite tyst men sen kom små gnyenden och till sist ett litet skrik. Helt overkligt. BM berättade att det var en pigg liten flicka och jag fick upp henne på bröstet efter att de tagit prover. Moderkakan kom ut efter bara en lätt krystning och Marcus fick klippa navelsträngen. Sen blev det lite panikartat och omtumlande när de berättade att jag blödde ganska mycket och att läkaren skulle komma och titta. Jag ville bara vara med bebisen men det kändes som att det var folk överallt som gjorde saker med mig. Sydde, klämde, kände och tog prover. Den snälla narkosläkaren som lade ryggmärgsbedövningen kom tillbaka och fyllde på med bedövning för nu skulle jag ner på operation så fort som möjligt. Marcus blev lämnad ensam kvar med bebis och jag blev ivägskickad ner i källaren nånstans till ett helt rum fullt av andra människor. Allihop var snälla och tyckte jag såg mycket piggare ut än jag borde vara och det stämde nog, jag var inte alls särskilt trött. Det var en annorlunda upplevelse att ligga på operation med benen i skyn. Jag kände inte att det gjorde ont men jag kände ju att det syddes, trycktes och klipptes. Jag lyssnade på musik under tiden för att stänga ute en del av ljuden och slippa höra exakt vad dom sa. Ungefär 1,5 timme tror jag det tog innan jag var färdig och blev uppskickad till förlossningen igen. Operationen gick bra sa läkaren men så mycket mer än det berättade hon inte. Att jag hade spruckit ganska rejält förstod jag ju, men enligt BM borde det läka bra. Att det var mitt första barn och att hon var ganska stor spelade nog roll i utgången, men annars visste de inte varför det blev så här ibland, trots att allt gick som det skulle i övrigt. Jag kände mest att det var typiskt min tur efter en okomplicerad graviditet och en i övrigt bra förlossning, något måste ju krångla liksom.
Tyvärr innebar operationen att det mysiga födelsedagsfikat inte blev något med, jag fick smörgås och saft när jag kom upp efter operationen men då hade Marcus för länge sen fått sitt. Jag fick iaf sitta med bebis i famnen i ett par timmar och bara titta på henne innan jag var tvungen att be om att få sova, då vid 4-tiden på morgonen när jag inte sovit en blund sen typ kl 2 natten före började jag känna mig lite mör.

Personalen på förlossningen och BB i Värnamo var verkligen helt fantastiska! Vi hann med tre skiftbyten på förlossningen och alla tre barnmorskorna samt undersköterskorna som vi träffade var lugna, pålitliga och otroligt trevliga. De berättade vad som hände, vad som skulle hända, frågade vad vi ville och gjorde hela upplevelsen väldigt positiv. Så trots att vi inte fick åka dit vi valt från början blev det här en fullträff, om det blir fler gånger väljer vi nog Värnamo från början.

Annonser

3 tankar om “Förlossningsberättelse

  1. Åh vilka flashbacks jag fick från min förlossning! Det är ju en sån speciell upplevelse! Känner igen mig i flera grejer som att lustgasen inte alls så trevligt som jag trott och att epidural är underbart. Kram!

  2. Åh vilka minnen jag får när jag läser sin berättelse, tårarna rinner nedför kinderna och jag ryser. En förlossningen är verkligen något helt fantastiskt och kroppen är helt otrolig som klarar så mycket.
    Underbart att du har såna positiva erfarenheter trots att det blev som det blev. Kram Majo

  3. Åh så spännande det är att ta del av andras berättelser och naturligtvis jämför man med sina egna. Jag har inte hunnit få epidural varken första eller andra gången medan lustgasen har varit min vän båda gångerna! 🙂 Hoppas att du läker som du ska och att ni får må bra och slippa kolik och andra jobbiga saker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s