Begravning

Det blev en rätt jobbig vecka detta, med ortopeden på fredagen och farmors begravning dagen innan. Jag tvekade länge om jag skulle åka men bedömde mig till slut för att göra det. Jag kände att jag inte skulle ångra om jag åkte men däremot kanske jag skulle ångra om jag inte åkte. Och det var bra att jag åkte, jag behövde få ett avslut och ta farväl. Det var fruktansvärt ledsamt och många tårar, säkert lite extra pga att jag födde barn för en vecka sen och det blev väldigt påtagligt att farmor dog innan bebis kom. Hon blev 94 år i december och jag vet att hon var färdig med sitt liv. Hon ville inte leva mer, det sa hon varje gång man träffade henne. Jag upplevde faktiskt att det faktum att hon var väldigt troende kristen gjorde det lite lättare att ta farväl, hon har nu funnit frid och kommit hem. Hem till sina älskade som lämnat jordelivet före henne. Vila i frid nu kära farmor och tack för allt du gett oss. ❤

Annonser

Besöket på ortopeden

Igår var vi med lillebror på ortopeden. Vi blev insvepta i ett litet varmt rum direkt när vi kom dit, lillebror blev avklädd och en sköterska och två läkare höll i honom och böjde och kände på hans höfter. Snabbt kom beskedet att vänster höft var instabil och så började dom klämma in honom i en von Rosenskena. Vips så var vår mjuka lilla bebis ett styvt paket som luktar gummi… Vi fick lite info från sköterskan och en tid i nästa vecka när vi ska komma in och bada bebis. För nu får vi inte ta av honom skenan på 6 veckor. Inte alls samma mys, de minsta kläderna kan vi inte använda alls och lillebror är lite mer orolig. Som tur är funkar amningen bra och jag tycker inte alls att just det är särskilt jobbigt eftersom jag är väldigt amningsvan. Min största utmaning nu är mental; att inte bara räkna ner tiden tills vi får ta av skenan utan faktiskt njuta av de här 6 veckorna också. Allt blev lite krångligare men det är fortfarande samma gosiga bebis.