Liseberg och 50-års kalas

I fredags var jag och barnen på Liseberg med mormor, Johanna, Markus och Kasper (Marcus var tyvärr tvungen att stanna hemma pga valpen). Det var nog en av de bästa dagarna denna sommaren! Vädret var perfekt och det var alldeles lagom med folk, som mest köade vi nog kanske 15-20 minuter, men oftast behövde vi bara vänta en omgång vid en karusell innan det blev vår tur. Vår skriver jag, egentligen åkte jag bara kaninresan eftersom jag hade Erik i sjalen, men jag hängde ju med runt och väntade vid karusellerna lika mycket som dom andra. Elin fick istället åka med Johanna eller Markus eller själv med Kasper. Det funkade superbra! Man behöver kunna vara två vuxna som åker när man har barn i den där åldern med sig. Och så någon som vaktar väskor och hejar på vid sidan av (= jag och mormor). Elin älskade det! Både att åka karuseller, hon och Kasper åkte i princip alla barnkaruseller. Elin vågade inte åka barn-radiobilarna när jag förklarade hur det gick till och att hon var tvungen att åka själv, hon blir blyg och orolig av att göra saker helt själv, speciellt som det ju typ är som en scen att gå ut på. Nästa år tror jag hon vågar, då har vi ju pratat igenom det ordentligt innan också. Något hon däremot vågade i år var att krama en kanin! Förra året vågade hon bara klappa på dom, men i år sa hon redan innan vi åkte dit att hon skulle krama en kanin. Första gångerna hon hälsade på dom vågade hon dock bara klappa, hon ville såååå gärna krama, men modet fanns där inte. Precis innan vi skulle åka hem kom det en kanin mot oss och då sa hon med beslutsamhet ”Jag vill krama kaninen!” Jag följde med henne och först gav hon den high-five men sen såg jag hur hon liksom andades in och sa igen ”Nu vill jag krama den!” och så gav hon den en kram! 😀 😀 Jag tror att hon växte flera centimeter på den där korta stunden, stolt som en tupp var hon. Älskade lilla gumman!

Igår kväll var vi på 50 års kalas för Marcus syster i Värnamo. En supertrevlig kväll med härliga människor. Elin höll sig först till sina tonåriga kusiner som hon känner, men sen hängde hon på dom andra mindre barnen (hennes kusinbarn som hon bara träffat ett par gånger förut) och hade så roligt hela kvällen. Erik hängde i sjalen mesta delen av kvällen; han sov, ammade och kikade runt på lampor och grejer. Hur klarar folk sig utan bärdon egentligen?

Annonser

Fortfarande semester

Japp, Marcus har väldigt sen semester i år så vi är fortfarande hemma allihop. Nästa vecka ska M på björnjakt så då är jag, barnen och labbarna själva innan vardagen drar igång med jobb för M och förskola 15 timmar i veckan för Elin.
Förra veckan var vi på Öland (utan hundarna) och hälsade på barnens farmor och farfar som har lägenhet precis vid stranden i Köpingsvik. Vi hyrde lägenheten bredvid för att få lite mer plats och det funkade superbra! Elin sprang fram och tillbaka mellan lägenheterna och vi hjälptes åt med mat och plock (eller egentligen gjorde farmor Anita nästan allt, men jag försökte hjälpa till ibland iaf! :D) Jag och Elin badade två gånger varje dag i minst en timme per gång och det var verkligen underbart att busa runt med henne i det varma fina vattnet. Under tiden hängde Erik med pappa eller farmor och var allmänt nöjd med livet. Vilket han faktiskt var i princip hela veckan, älskade unge! ❤
En dag åkte vi på utflykt till Böda Sand där vi badade, men i övrigt höll vi oss på stranden i Köpingsvik, i lägenheterna eller någon av alla närliggande lekplatser. En helt perfekt vecka!
Denna veckan blir lite lugnare hemmavid med små utflykter och fix. Vädret har äntligen blivit lite mer svenskt med regn och temperaturer runt 20 grader. Det känns faktiskt helt underbart efter denna sommar. Både hundar och barn mår bättre när det är lite mer normalt.
Tyvärr har det inte blivit mycket agility för Tetley ens nu när det blivit svalare. Först var han lite halt och sen, ett par nätter innan vi åkte till Öland, fick han någon typ av anfall. Han låg med benen helt låsta rakt ut och kunde inte resa sig. Han var med i ögonen men panikslagen. Efter någon minut gick det över, men det var extremt otäckt. 😦 Sen fick han ju vila när vi var borta och det har inte hänt något sen dess, men ändå. Jag skrev till en veterinär på jobbet som sa att ”en gång är ingen gång” när det gäller anfall, men det är svårt att låtsas som inget ändå.

Egentligen satte jag mig vid datorn för att fixa banor till Ulricehamns BK:s KM som jag ska döma nästa vecka. Det känns väldigt ringrostigt men jättekul att snart få döma lite igen! Jag ska knåpa på banorna och sätta mig och läsa igenom reglerna så jag är förberedd. Erik då? Kan han vara utan tutte nu undrar ni? Nej, det kan han ju inte. Han ska få vara med. 🙂 Antingen sover han/ligger nöjd i vagnen eller så får jag ha honom i sjalen. Jag tror det kommer gå bra. Ulricehamnarna var ok med det och jag får anpassa banorna lite grann så jag inte behöver göra några rusningar, lite promenerande fram och tillbaka är bara positivt när det gäller bebisen. 🙂 Spännande!