Matcha

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Det finns inget bra sätt för det borde inte skrivas alls. Matcha. Min fina, perfekta valp som gav mig pirr i magen och gjorde att jag vågade drömma och se framåt. Han som gav mig tron på livet tillbaka. Han som älskades över allt annat av barnen. Han lekte med dom och gosade med dom. Han älskade att krypa tätt intill med sin lilla varma kropp och snosa en i ansiktet. Han blev en självklar del av vår familj på bara några dagar. Nu finns han inte mer.

Jag har varit med om sorg och chock, så jag vet vad som händer med mig. Jag fattar att jag kommer gråta okontrollerat och ha ont i magen ett tag. Jag vet att sorg kan göra fysiskt ont. Det kommer ta några veckor/månader men sen vet jag att jag kommer kunna titta på bilder och tänka på Matcha utan att brista i gråt. Det här är värre än alla andra hundrelaterade förluster jag gått igenom. Alla drömmar och planer som gick i kras. Jag var så glad över att jag vågade gå vidare med valpen efter separationen och att jag faktiskt verkade lyckas bolla allt. Men vissa saker är för bra för att vara sant. Han var för perfekt. Vi fick låna en ängel i några veckor.

Det som hände var så fruktansvärt olyckligt och otroligt. Det var en helt vanlig situation med valp. Jag fixade lunch till honom på jobbet, och matvraket vaknade så klart, så då tog jag ut honom för en snabbkiss utanför dörren. Jag tog med ett par matkulor för att belöna honom med. Han kissade och såg då en hund en bit bort som han skällde på. Jag ropade på honom, han kom och fick en godis och typ samtidigt skällde han till ett par skall på hunden igen. Sen såg jag hur han drog ihop sig, hulkade och försökte spy, han vinglade till, kissade på sig och jag rusade in med honom och skrek på första bästa kollega att jag behövde hjälp. Då var han helt slapp i min famn och hade svimmat av. Det gick så himla fort allting. Jag var väl inne och fick hjälp efter typ 30 sekunder. Sen väntade jag och försökte verkligen tänka positivt, men den slappa valpkroppen i min famn kommer jag aldrig glömma. Jag hoppades och trodde på ett mirakel, men inga mirakel kunde rädda honom. Jag vet att mina fantastiskt duktiga kollegor gjorde allt dom kunde men tyvärr satt matkulan fast. Dom såg den men fick inte loss den och lungan började reagera/gå sönder. Den producerade slem och det blev ödem och till slut fick han vätska i buken och hjärtat la av. Dom försökte få igång hjärtat igen, men det gick inte.

Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv. Jag vet att det var en ren olycka men jag kan inte släppa att jag borde gjort nåt annorlunda. Om jag bara… Jag spelar upp förmiddagen på repeat i mitt huvud men hur jag än försöker kan jag inte ändra slutet. Han var min drömvalp men han var också så mycket mer än en valp, det är nog därför det slog ner mig så extremt hårt. Älskade fina Matcha.

Try as we might, happy as we were, wa can’t go back.

En tanke på “Matcha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s