Annandag jul 2020

Jag har alltid en massa uppslag på saker jag vill skriva ner när jag är ute och går eller åker bil och sen när jag väl sätter mig för att skriva kommer jag inte ihåg något vettigt. Så ja, det blir vad det blir.
Julen är över för i år iaf. En annorlunda jul på så många plan att det är svårt att definiera hur många riktigt. Men vi hade, trots allt, en bra jul. Vi åkte till Johanna kvällen innan och sen firade vi inomhus med dom och Daniel med familj. Supergod mat, lugn stämning, glada barn och mys. På eftermiddagen tog vi på oss massor av kläder och träffade mamma, Ingemar och Kasper och Lukas farmor Eva utomhus. Det blev jättebra faktiskt, absolut en sak att ha i åtanke även till när saker är normala igen. Det enda negativa var väl att vi missade Kalle. Och det tyckte faktiskt jag var synd. På något vis är det då jag känner att ”nu är det jul”, nu infann sig aldrig riktigt den känslan. Men det var viktigare att umgås med våra kära så klart. ❤ Barnen fick många fina julklappar som dom lekte med hela kvällen och dagen efter. När vi kom hem till Mölnarp igen inredde vi rummet på övervåningen som ett lekrum för deras nya grejer. En mysig matta på golvet och något mer bord så kommer det bli jättebra! Elin satt där uppe och lekte själv en lång stund.

På juldagskvällen åkte barnen till sin pappa och jag har nu en hel helg med egentid. Än så länge har jag gjort saker jag inte kunnat göra på flera år. Typ sitta uppe till midnatt och titta på serie, gå och lägga mig i sängen igen efter hundarnas morgonkiss, äta långfrukost med melodikrysset i bakgrunden, gå 2,5 timmes promenad utan tidspress, äta lunch kl 16 och sen titta på ännu mer serie. Det blir ju också extremt tydligt att jag inte har någon valp när jag kan lägga upp min dag så där… 😦 Sorgsenheten kommer så klart över mig fortfarande, jag hade ju ställt in mig på att ha valp nu och jag saknar honom jättemycket; både den lilla valpen och drömhunden som jag såg honom bli i framtiden. Drömmar och förhoppningar är det tuffaste att bli av med tycker jag. Men jag vet också att det kommer finnas fler valpar. Jag har span på en kull redan men nu behöver jag ju gå igenom allt det jobbiga igen; väntan på att se om det blir några valpar, hur många det isf blir, om det blir någon till mig och sen all väntan innan vi får hämta hem en ny liten plutt. Jag vill inte hoppas för mycket så jag fokuserar inte alls på det just nu. Jag vet att jag kommer få reda på svaren på alla ovanstående frågor från Johanna så fort det finns något att veta. Blir det inget vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Men den dagen den sorgen.

Jag pratade med veterinären som kämpade mest med att rädda Matcha häromdagen. Hon berättade att han troligtvis drabbats av något som kallas chocklunga eller ”acute respiratory distress syndrome”. Det var inte foderkulan han dog av, han hade fri luftpassage ganska snart, det var hur hans kropp reagerade på händelsen som gjorde att han dog. Hon berättade också att han aldrig var vid medvetande under tiden hon behandlade honom. Så han dog väl egentligen direkt när han föll ihop i min famn… 😦 Varför man får chocklunga vet man inte, men på djur är det i princip 100 % dödlighet (även människor kan få det, där kanske det ser annorlunda ut). Alveolerna i lungorna fylls på med vätska och det bildas ödem och all normal lungfunktion försvinner. De försökte ventilera honom men det gick inte att få in någon luft i lungorna, de var ju fyllda med vatten. Ingen luft i lungorna gör att syresättningen av blodet inte fungerar och sen stänger organen ner. Det är ett ovanligt syndrom, det beskrivs på akutkurser som något som kan hända men sällan gör. Och när det sker kan man inte gör något. Ibland känns det skönt att veta att det inte gick att göra något men ibland blir jag jätteledsen av den jävla oturen som gjorde att just min hund drabbades av det här. Det händer ju nästan aldrig!! Men ”en olycka kommer sällan ensam” och ”lagen om alltings jävlighet” osv… Nu försöker jag se på tiden vi fick med Matcha som en tid att läka och fokusera på något fint i en period som annars kunde varit mycket jobbigare. Jag säger till Elin att vi fick låna en ängel en liten stund och jag får väl försöka tänka så själv, även om jag inte förstår varför vi inte fick ha honom en längre tid. Barnen är så klart fortfarande ledsna i perioder, dom saknar honom och allt dom gjorde med honom. Jag kan bara bekräfta och säga att jag känner likadant. Jag känner mig så maktlös som inte kan ta bort det onda. Det är ju det enda man vill som förälder.

En tanke på “Annandag jul 2020

  1. Jag saknar honom oxå, trots att jag bara träffade honom två korta gånger. Men det är ju som du säger, det är framför allt förväntningarna, drömmarna, det han skulle växa upp till, som jag saknar. Hjärte-valpen, finaste. Och orättvisan, varför just han, den är ju omöjlig att värja sig mot. Bara att leva med och så kommer det bli lite enklare med tiden. ❤❤❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s