Lipton

Jag har filat på ett inlägg om Lipton sen dagen efter han dog. Jag vet inte vad jag vill skriva eller vad jag tänker men nåt vill jag få ur mig. Att sammanfatta 15,5 år är omöjligt. Likaså att ens försöka beskriva mina känslor, upplevelser och tankar om Lipton. Han var en självklar del av mig ända sen start. Direkt när jag hämtade hem den där svarta lilla klumpen hos uppfödar-Lottis tog han ett kliv in i mitt hjärta. Och jag är så oändligt tacksam för det. För allt han gav mig. För alla äventyr vi varit på. Jag var 22 år när jag köpte Lipton. Då bodde vi i Götåkra, med Dvärgschnauzrarna Happy och Isac. Han var med mig när jag var student i Jönköping, han var med när jag träffade M, när pappa dog, när jag tog examen, när jag började jobba på djursjukhuset, när vi flyttade till Högabråten, när barnen föddes och växte, när vi separerade och flyttade igen. Han har uppfostrat otaliga valpar och bidragit med ett lugn i vår stora varierande hundgrupp. Han var med när Matcha dog och hjälpte mig igenom den krisen som det verkligen blev. Han fick vara med när livet vände och började kännas bättre igen. Han fick träffa J. Han hann inte flytta med till vårt egna hus men det känns faktiskt mest skönt att inte behöva utsätta honom för ännu ett nytt boende när han var lite förvirrad. Han har varit med mig i stort sett dygnet runt under 15,5 år, genom dom djupaste dalarna till dom högsta topparna. Lipton har funnits där som en stabil, trogen vän genom allt. Och då har jag inte ens nämnt alla tävlingar vi varit på och alla underbara ögonblick vi delat där. Hans meritlista är fantastiskt och jag är superstolt över vad vi presterade men i vårt liv ihop är det ändå ganska oviktigt. Vi tävlade aktivt i bara typ 8 av dom 15 år vi fick. Det viktiga är den individ han var och den betydelse han haft i mitt liv. Jag kommer aldrig få en hund som Lipton igen och jag är enormt tacksam över att jag fick njuta av honom och älska honom så länge.

Det var så klart enormt tufft att ta farväl men jag har förberett mig och våndats inför det länge nu. Varje dag det senaste halvåret tror jag tanken slog mig någon gång; att snart är det dags. När stunden nu kom var han lugn och lycklig. Vi var ihop hela dagen på jobbet, som han ibland var annars också. Han åt ben och gosade. När jag slutat gick vi den korta biten till avlivningsrummet ihop med en underbar kollega, som sen gav honom sprutorna. Det blev precis som jag hade önskat att det skulle få vara. Han gosade och somnade sen in lugnt och stilla, och jag kunde liksom känna när han lämnade kroppen. När han tog sina sista andetag och blev helt stilla och fridfull. Han kom till ro och lämnade kroppen som blivit gammal och skruttig.

Jag trodde det skulle kännas tomt efter honom, och på nåt vis gör det ju det. Men samtidigt känns det som att han fortfarande går där bredvid mig på promenaderna, lite snett bakom på min vänstra sida, som han alltid gjort. Jag kan känna hans mjuka päls i min hand och se hans flaxande öron. Hans mörka bruna ögon som såg rakt in i min själ. Han kommer aldrig lämna mig helt, det vet jag alldeles säkert.

Hundfjället 2022

Förra året följde vi med Johanna, Markus och barnen på skidsemester för första gången. Jag har ju alltid varit skeptisk. Vinter, snö, kyla, skidor, massa kläder och allt vad det innebär hör ju inte till mina favoritgrejer… minst sagt. Men jag blev positivt överraskad! För ett år sen var det 18 minus och snörekord, lite väl häftigt men jag tyckte verkligen om att åka skidor och barnen hade ju superkul med kusinerna. Så vi gav det ett försök i år också. Lite mildare väder, runt nollan eller typ 6-7 minus som mest och mindre snö men ändå så det var vitt och fint överallt. Vi bodde i en superbra lägenhet i år, jättenära backen. Glömde man nåt eller behövde gå hem en stund var det inget projekt. Tanken var att Elin, Kasper och Erik skulle gå skidskola. Tyvärr fick Erik vattkoppor första dagen så för honom ställdes ju det in innan det börjat. Som tur var fick han typ kanske 50 koppor och hade bara feber en natt och en dag innan det började vända och kopporna torkade till. Så vi kunde ge oss ut och åka lite själva i backen iaf. Han tyckte det var kul men var lite försiktig och tyckte nog inte om att inte känna att han hade kontroll. Skidskola vore nog jättebra för honom om vi åker igen. Jag är ju inte alls lämplig att lära honom eller försöka åka med sele i nån backe alls.

Elin och Kasper gick skidskola 2 dagar sen ställdes den tyvärr in pga sjukdomsdrabbad personalstyrka (covid…) Men dom åkte hur mycket som helst ändå! 5-6 timmar om dagen och älskade det! Elin ville åka vid varje tillfälle som gavs och Kasper gav upp lite innan henne sista dagen tom. Hon är superduktig på att åka och jag är så stolt och imponerad över hur hon tar sig an backarna. Första rundan vi åkte ihop höll hon sig bakom mig ner så att hon kunde ha koll på att det gick bra för mig. Älskade unge. Så liten men så stor och klok, omtänksam, ansvarsfull och snäll.

Min åkning gick bra. Lite ringrostig först men sen försökte jag jobba på tekniken och bli medveten om vad jag gjorde. Jag vågade tom åka nerför en röd backe utan att ploga, jag åkte faktiskt skidor ner! Så kul att utmana sig och lära sig nåt nytt som man trodde var för sent och kändes alldeles för svårt. Ingenting är omöjligt!

I övrigt hade vi en trevlig vecka. Mamma var med också och fyra hundar (tre knäppiesar och Lisa). Vi delade upp oss och turades om med hundar, barn, mat och skidåkning och jag tror alla fick gjort det dom ville. Vi åt god medhavd mat, både ute vid backen när vi grillade och hemma i lägenheten. Det blev en bra vecka trots vattkoppor och viss anpassning pga covid. Vi får se om vi kommer iväg nästa år också men jag kan till viss del förstå tjusningen med skidsemester nu iaf. 🙂

-17

-17 grader stod det i bilen när jag körde in på min lilla uppfartsväg efter jobbet ikväll. Fy fan. Det går inte att gå ut utan flera lager kläder och tar man av sig vantarna får man inte upp värmen mer den dan. Nej, jag tycker verkligen inte om vintern. Så otroligt deprimerande årstid. Allt är svårt och omständigt. Och trodde jag att jag visste vad det betydde innan jag skaffade barn så vill jag bara säga att jag tyvärr inte hade nån aning…

Hundarna får minimalt med motion och träning. Pga ovan anledning orkar jag sällan släpa mig ut och gå långt och motivationen att träna är bara strax över noll. Jag försöker ibland för hundarnas skull men som alltid vid den här tiden går jag och längtar efter vår och värme. Då jävlar ska vi träna så P kan debutera i agility framåt sommaren! Han är i övrigt en liten slyngel, superskoj och smidig men också dryg och lite väl energisk. Han möblerar om på jobbet och har ätit sönder (eller upp…) alla bäddar så nu återstår verkligen bara två vetbed och en trasig filt på golvet. Så trist, ffa för gammelgubbarna, men för nu får det vara så här då. Det kommer väl gå över nån gång.

Han är asrolig det lilla vi tränar iaf. Kvick och snabblärd, glad och energisk. Precis som jag vill ha honom. Förra gången vi tränade agility kunde han sitta/stå lös när jag sprang med Tetley utan att rusa dit, tom när jag kastade belöning. Tyst och rätt stadig. Lugn vore att ljuga men det spelar ju mindre roll bara han kan hantera att titta på. Jag har en liten plan om att lära honom starta mellan benen så det är det vi tränar lite mer planlagt just nu. Tror det kan vara bra för hans attityd och enklare att få honom att inte låsa och gå in i eye i starten.

Knäppie-träning

Snart är han 11 månader, lilla knäppien. Busig och tokig men gullig.

Vi har vallat några gånger hos Johanna och det känns bra. Han börjar fatta flankerna lite grann, kan fösa utan att rusa iväg och lyckades tom driva ett par gånger helt ok sist. Jag har jättesvårt att visa med rätt hand däremot. Fattar inte att jag inte känner vilket som blir rätt. Vi snubblar iaf vidare i fårhagen.

Denna veckan har vi tränat agility tre gånger också. En gång i Mushu-hallen och två morgonträningar på klubben. I hallen kan Penley inte vara om jag springer med nån annan… Vi tränade på att vänta på sin tur när Elin sprang med labbarna och det funkade. Sen har vi tränat på att vänta på sin tur lös ute, det är lite lättare. Han klarar inga längre rundor men har väldigt bra självkontroll ändå, så det kommer. Det är viktigt för mig att dom kan vara lösa och vänta på sin tur när vi tränar, det underlättar verkligen logistiken.

Rent agilitymässigt leker vi vidare. Med tunnel och hinderstöd mest. Snäva svängar, runda hinderstöd, hitta tunnelingången. Basic, men roligt! Vi kör lite bang-lek på gungan för skoj skull, och det är coolt tycker han. Det märks verkligen att han är extremt lättlärd, han fattar jättefort. Speciellt när belöningen uteblir, då tänker han till och gör rätt nästa gång. Så duktig så!

Agility!

Wohoo! Äntligen går det att träna lite roliga saker med valpis (som mer är en slyngel men ändå)! Jag är verkligen inget fan av valpträning, jag hade så gärna önskat att jag var det men jag tycker det är sååå tråkigt…. men nu! Nu har Penley lite koll på kroppen och börjar tagga till på träning och då är det ju jätteroligt! Fortfarande massa grunder kvar men nu springer vi och han blir av med lite energi. Vi rundar hinderstöd, leker, tränar starter, cirkelarbete och sånt. Och han är ju grymt lättlärd! Med allt faktiskt. Han har typ fattat ”hopp” så nu jobbar vi på tighta svängar runt hinderstödet och runt. Det är nu jag ska bli strukturerad och stolpa upp vilka kommandon jag använder för dom olika svängarna, men jag skjuter på det lite. 🙈

Just nu provar vi stående starter. stå känns som hans enklaste position och är det nåt jag är allergisk mot så är det att tjata i starten så då kör vi stå. Han har väldigt bra stadga faktiskt, vet inte hur det gick till egentligen men tydligen har vi tränat. 🙃

Han är iaf väldigt kvick och på. Det känns bra! Och roligt som sagt. Vi har ju jättelångt kvar men nu börjar det! Hinderinlärning tycker jag om! Slalom och kf väntar jag med till våren, nu kör vi fokus grunder med hopp och tunnlar i vinter.

Working kelpie mästerskapet

Vet inte om den här bloggen verkligen lever längre men efter helgen på wkm kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Inte ett inlägg på instagram eller fb, utan skriva ordentligt.

Det var jätteroligt på wkm, verkligen. Om vallning har känts mystiskt och omöjligt och märkligt förut känns det nu rätt begripligt och rimligt. Jag fattar hur ett vp kommer gå till och lite mer vad som krävs (även om det inte var nåt exakt vp-upplägg på tävlingarna på wkm så kan jag ändå fatta grejen efter att ha sett massa hundar gå olika banor). Häftigt att det inte heller bara är att flytta fåren från a till b utan även viktigt HUR man flyttar fåren (fart, tryck, linjer, inte korsa linjer osv). Nu är jag supertaggad att sätta igång Penley ordentligt, det känns som att han kan bli en fin vallhund. Mycket eye tyckte Matchas uppfödare att han har: ”där har du lite att jobba med”. 😬 Så att, bara att sätta fart då!

Det som hängde lite över mig hela helgen var dock just Matcha. Jag trodde inte det skulle vara jobbigt, men det var det verkligen. Hela helgen. Att se hans mamma, halvsyskon och andra släktingar och känna en helt enorm saknad och önskan. Att träffa hans uppfödare och ägarna till dom andra Nonerides hundarna som var där, en grupp jag hörde till i några veckor. Men nu inte gör längre. Nej, dom tänkte ju inte på det säkert men jag hade så gärna velat kunna säga till folk att min unghund var från Malena, efter Gina och Taim. Det var tom jobbigt att ha Penley ute och svara på frågor om honom. Jag älskar verkligen Penley men med Matcha var det kärlek från första gången jag såg honom och jag saknar så otroligt mycket den där hunden som han borde vuxit upp till nu. Min svarta, lilla diamant. Hunden som var exakt allt det där jag såg framför mig när jag tänkte på min wk. Han som var för bra för att vara sann. Jag trodde att jag sörjt det värsta men jag har nog bara skjutit undan det och täckt över det. Jag har lite svårt att titta på Penley utan att känna skuld och dåligt samvete över att jag önskar att Matcha levde. Och då blir jag ännu mer ledsen… Penley förtjänar att vara nummer ett, jag försöker verkligen sätta honom där, men något skaver och gör ont, fortfarande. Det går verkligen inte att styra över känslorna. Mitt förnuft säger en sak, mitt hjärta är fortfarande trasigt. Ärligt talat kommer det nog dröja innan jag känner total lycka över att jag har Penley i mitt liv. Men han är här, han lever och han är en helt underbar hund och det är jag enormt tacksam över, annars vet jag inte vilket hål jag hade trillat ner i. Han får mig att vilja och våga och jag hoppas att jag kan göra honom rättvisa utan att försöka jämföra honom med nåt som aldrig blev. En dröm är omöjlig att leva upp till, det hade ju så klart inte ens Matcha kunnat. Ofta är ändå verkligheten bättre än drömmen till slut.

Kaniner, hästar och får!

I helgen var vi hos Johanna och kollade in alla deras nya djur! Barnen var mest nyfikna på kaninerna och nya grannens ponnysar, jag och Penley ville mest träffa fåren som är på lån från Aemons uppfödare. Alla fick godkänt! Denna gången var vi bara borta och hälsade på hästarna men nästa gång vi åker dit hoppas jag vi kan pyssla med dom och kanske rida en sväng! Elin har inte gått på travskola sen i slutet av förra sommaren och hon saknar det massor. Men pga omständigheterna i vårt liv har det inte blivit av. 🙁 Det här kommer hon tycka är jättekul! Även Erik var lite intresserad och vågade tom sitta på en av dom medans dom stod och tuggade hö det var världens snällaste ponnysar fö, dom tyckte det var helt ok med fyra ungar och valp runt sig mitt i lunchen! 😊

Penley (och jag!) har då ”vallat” för första gången. Johanna fick stå och säga exakt vart jag skulle gå och vad jag skulle göra, total förvirring, men det var kul! Skitsvårt med yster valp i lina och 6 ulltussar som inte var med när vi planerade passet (….) men jag fick absolut mersmak. Nu ska han få smälta detta och sen provar vi igen om några veckor. Han var ju inte tänd men han uppförde sig ok. Åt inte bara bajs 😅 utan tyckte fåren var lite skojiga. Han hade lekattityd med hög svans och högt huvud och skällde till ett par gånger men han flyttade lite på fåren och var inte det minsta rädd. Det hade iofs förvånat mig om han visat rädsla, han är väldigt trygg och stabil i psyket och har nog inte blivit rädd nån gång under tiden han bott här. Johanna vallade med båda sina och dom är så duktiga! På olika nivå, men det var skoj att se både Taim som är superrutinerad och lugn och vet vad han gör och Aemon som tränar grunder och skapar fina erfarenheter. 🤗 Vi vet vart vi vill, jag och Penny-Lane!

Första dagarna

Det har inte ens gått en vecka sen vi hämtade hem valpis men på nåt vis känns det som att vi bara tog vid där vi slutade sist. Precis som Matcha är det en trygg och kontaktsökande kille, full med bus och mys. Jag tycker jättemycket om honom, men upplever inte samma ögonblickliga kärlek som jag kände till Matcha. Det dåliga samvetet över dom uteblivna känslorna gnager på mig lite, men jag låter det komma och sen kramar jag om den superfina valpen jag har och tänker att vi kommer ha så kul ihop. Han vet ju inte att vi egentligen skulle haft en annan lite äldre valp här hemma nu, han har inga förutfattade tankar eller funderingar. Det enda han vet är att vi är hela hans värld, dom som tar hand om honom och ger honom ovillkorlig kärlek. När jag tvivlar känns det jätteskönt att tänka på det faktiskt.
I övrigt funkar allt bra. Han är lite ledsen över att vara instängd, men i går kväll pep han nästan ingenting när jag stängde grinden om honom och Tetley i groventren. Jag vill gärna ha dom sovande på nedervåningen, dels för att det är skönt att slippa ha hundarna i sängen men även för att trappan är brant och lite hal. Innan han är rumsren vill jag inte ha honom springandes på golvet där uppe heller med tanke på gliporna mellan golvplankorna. Om han sov i sängen skulle jag ha jättesvårt att slappna av för att inte missa om han vaknar. Han äter glupskt och lyssnar redan fint på namnet. Vi kampar och leker och har kört ett par shejpingpass med bra utveckling. Han tänker lite mer än Matcha och kan fastna lite i att vänta ut mig ibland, så spontanitet och våga prova känns viktigt att ha fokus på.

Vi är en hel hög med folk på jobbet som skaffat valp det senaste halvåret och det är så himla skönt att det här inte är min första valp som det är för vissa. Jag är så trygg i mitt hundägande och hunduppfostrande. Jag vet vad jag vill ha och jag har en plan (i huvudet) för hur jag ska komma dit. Det känns inte det minsta svårt och komplicerat med valp. Och den här gången ser väl målen lite annorlunda ut. Elin satte så bra ord på det häromveckan. ”Den här gången vill inte jag att valpen ska dö.” Just så känns det, allt annat är oviktigt, bara valpen överlever.

Penley!

Nu har vi avklarat första dynget med nya valpis! Och det går superbra! Han leker, sover, hittar på bus, kissar (ute, oftast!) äter med god aptit, myser och bara är söt. Han traskade in på tomten med gott självförtroende, blev jätteliten när labbe-gubbarna fick hälsa men insåg sen att dom var rätt trevliga typer och nu är det som om dom känt varandra länge. Han vill gärna sova nära, och både Tetley OCH Lipton har tillåtit det! 😳

Vi var först ut att hämta så fick chans att se hela kullen igen. Alla ser verkligen jättefina ut! Vi träffade pappans ägare på gårdsplanen, dom skulle ha en liten tik och sen kom även en som skulle ha en tik på foder. Det känns ju skönt inför ev kommande valpträffar att ha träffat ett par av dom andra valpköparna. Efter att pappren var påskrivna och lite förvirring kring vilken valp vi skulle ha var utredd 😅 kunde vi till slut ta med oss vår skatt och åka hem.

Nära nu!

Imorgon åker vi till Väröbacka och häntar hem Penley! Pirrigt värre, hos både mig och dom två små här hemma. 🤗 jag ser jättemycket fram emot att lära känna min lilla röding. Vad mycket skoj vi ska ha och så mycket kärlek han kommer få. ❤❤

Det kändes tudelat att plocka fram ”Matchas saker” igen, men snart kommer dom vara Penleys istället. Lite nytt har vi köpt efter att Aemon var här och finfördelade endel leksaker (…) och för att det kändes kul med lite nytt. Vi passerar ju Ullared på vägen till Varberg, helt perfekt stopp efter att vi var och tittade på valpisarna förra gången. Det var jättelite folk och vi höll bra avstånd, så kändes lugnt ur smittspridningssynpunkt, annars hade jag inte gått in.

Jag hade ångest över försäkringsbolag till Matcha, då valde jag Agria. Nu hade jag samma problem att välja åt Penley, Agria kändes lite onödigt dyrt. Jag funderade fram och tillbaka och landade sen på Sveland, som jag har till Tetley också. Det är ju ingen superskillnad hos dom olika bolagen, alla ersätter typ samma, vilket är viktigast. Förhoppningsvis behöver vi inte utnyttja den, men mtp att jag var tvungen att använda den förra försäkringen jag valde och nog inte hade kunnat skaffa Penley utan den ersättningen känns det väldigt viktigt med den tryggheten.